En dröm i tre lager

Det var ett tag sen jag skrev nu! Det har helt enkelt hänt mycket de senaste dagarna och så fort jag har fått ordning på livet lär jag skriva om det. Men det finns en sak jag inte kan låta bli att dela med mig av. Igår bestämde jag mig att det var dessertdags. Det ledde till att jag gjorde min egen variant av den ljuvliga special-"tårtan" jag fick på Ellikas och Görans fina bröllop i våras.

 

Det är tre lager, i botten len vaniljpannacotta, ovanpå det hallonmousse och till sist passionsfruktsmousse. Och ett typiskt exempel på när 1+1(+1?) inte är lika med två eller ja, tre, utan snarare 300. Receptet går lätt att göra veganskt/mjölkfritt och är glutenfritt och äggfritt.

Dröm i tre lager (4-5 portioner)

 Pannacottan (o-vegansk variant)
2 dl grädde
1 gelatinblad (pulver/vegegel fungerar också bra, kolla mängd på förpackningen)
0,25 dl socker
0,5 tsk vaniljpulver (jag kör på äkta, eko-vanilj som bara är de små svarta prickarna, inget socker/arom)

Mousserna (o-vegansk variant)
3 dl grädde
2,5 dl hallon
3 passionsfrukter
1 dl socker
2 gelatinblad

Pannacotta (vegansk)
2 dl havregrädde (sojagrädde borde också fungera)
0,5 dl syltsocker
0,5 tsk vaniljpulver

Mousserna (vegansk)
3 dl vispbar växt-grädde
2,5 dl hallon
3 passionsfrukter
1 dl syltsocker

Pannacottan
Börja med pannacottan. Gör du den o-veganska varianten är det bara att glatt blanda alla ingredienser utom gelatinbladet som du lägger i blöt istället. Värm under omrörning tills det ryker kraftigt. Ta av kastrullen från plattan och landa i gelatinbladet och rör om. Akta så att röran inte kokar efter att gelatinbladet är tillsatt, då skär det sig.

Gör du den veganska varianten ska du koka upp gelesockret med hälften av grädden samt vaniljen. Låt koka en halv minut. Ta sedan av kastrullen från plattan och rör ner resten av grädden.

Häll upp i 4-5 helst genomskinliga dessertformar. Tänk på att det ska på två minst lika "höga" lager till, så det får inte bli fullt i formen redan nu. Ställ in i kylen.

Mousserna
Ta fram två kastruller. Dela upp sockret mellan dem. Skrapa ut passionsfrukterna i den ena och häll hallonen i den andra. Koka upp. Passera hallonen genom en finmaskig sil så att du blir av med kärnorna och gör sedan likadant med passionsfrukten (jag sparade lite av kärnorna till dekoration och hällde resten i en smoothie).

Du ska nu ha två släta "såser", en med passionsfrukt och en med hallon. Om du gör den oveganska varianten är det nu dags att blanda i gelatinet (samma sak här, såserna får inte koka igen efter att gelatinet är tillsatt, för då skär det sig). Låt de båda sedan svalna ett tag.

Vispa grädden hårt. Jag har hört att det finns tips på att göra växt-grädde fastare genom att mixa den med en knapp matsked olja samt att soya topping cream ska bli hårdare än den vanliga vispbara. Det kan vara tips att prova, men jag har själv inte gjort det så berätta gärna om ni vet.

När det är klart, kolla så att "såserna" har svalnat, annars kommer det skära sig när du blandar med grädden. Dela upp grädden i två skålar. Blanda ner passionsfrukts-såsen i den ena gräddskålen och hallonsåsen i den andra. Ju tålmodigare du är och låter bli att hälla i allt på en gång, desto mindre sjunker grädden ihop, vilket såklart gör moussen fluffigare.

Sen är det dags att kolla om pannacottan har fått en stabil "hinna". Detta för att du ska försiktigt kunna lägga ut ett lager hallonmousse ovanpå. När du har fördelat hallonmoussen i formarna gör du samma sak med passionsfruktsmoussen. Om du vill går det att ställa in formarna mellan de olika lagren för att få en skarpare gräns mellan moussarna. När alla lager mousse är på är det bara att ställa in i kylen. Beroende på hur stora formarna är tar det olika lång tid att stelna, men räkna med några timmar.

Färdiga för kylen! Tips är att städa glasen innan kylen, svårt att få bort spill i efterhand.

Servering
Jag gillar att låta de stå ute en kvart före servering för att smakerna ska komma fram. Det är fritt fram att dekorera med vad du känner för, passionsfrukt, hallon, kärnorna som jag gjorde, mynta eller kanske lite chokladflarn.

Sen är det bara att njuta!

Helsa På Kafé, Ystad!

Jag måste bara få dela med mig av en så rolig sak! I lördags var jag och Sigfrid på lite Ystads-äventyr. Vi bestämde oss för att luncha när vi ändå var ute och flängde och Sigfrid googlade sig till ett eko-café. Jag hoppades att det skulle finnas någonting i alla fall som jag kunde äta, men var lite orolig. Det är sällan vegetariskt och glutenfritt kombineras ute, så jag var lite tveksam. Men vi tänkte att i skulle försöka, så efter att ha njutit lite av den fina innergården kom vi till slut fram till Helsa På Kafé.

Här är säkert fantastiskt att sitta när vädret är lite varmare!

Vi kom fram och möttes av ett jättefint vegetariskt, ekologiskt buffébord. Lite tveksamt frågade jag en i personalen om jag kunde äta något, varpå hen glatt svarade "Allt! Nudlarna är till och med gjorda på bönor".

"Vill du ha så går jag och fixar lite bröd till dig". Fortfarande lite chockad svarade jag ja och tänkte att det väl som vanligt blir en sån där tråkigt färdig-skiva som jag brukar få, men inte då! Hembakat! Och vilket bröd sen! Lagom varmt, alldeles normalt (fast jättejättegott) morotsbröd!

Morotsbröd med egen smörskål, soppa med sting och jättehärlig buffétallrik!

Jag bestämde mig för att fråga om de hade några glutenfria efterrätter, om inte annat för att väcka efterfrågan. När jag fick svaret "Du kan äta allt i disken där" trodde jag att de skämtade med mig. Jag var tvungen att fråga en gång till, men fick bara skratt tillbaka och ett "jag lovar!". För er som inte är glutenintoleranta kanske det här låter konstigt, men jag blev nästan gråtfärdig. Att jag kan välja mellan olika alternativ är inget som händer varje dag sen jag blev glutenintolerant. Att jag inte behöver välja på en hård, torr kaka och en annan hård, torr kaka som det har varit de gånger jag faktiskt fått välja gjorde mig snudd på överväldigande lycklig och jag var tvungen att bekräfta med Sigfrid att jag hade hört rätt. Han nickade också glatt. Roligast var när jag kom på att jag faktiskt skulle kunna smaka hans efterrätt med!

Pajer, kladdkakor, bollar och kakor! Allt glutenfritt!

Efter många om och men valde jag en fantastisk plommonpaj och Sigfrid var lika nöjd med sitt val av vit kladdkaka. Till det fick vi riktigt stora tekoppar (tydligen för stora då jag lyckades avsluta besöket med att spilla ut halva tekoppen över mig, men inte ens det lyckades få mig på dåligt humör)!

Jag var lycklig i flera dagar efter besöket, både på grund av innehållet men också det fina bemötandet, och vet helt klart vart jag ska ta med mormor (som också är glutenintolerant) när hon kommer och hälsar på nästa gång! Rekommenderar det verkligen till alla andra glutenintoleranta som besöker Skåne!

Och en sak är säker, deras uppmaning var helt sann! Edit: de ska tydligen vara duktiga på mjölkfritt med!

"Hon dansar alltid nykter"

Min andra förkylning tär verkligen på mig. Jag ger mig till och med på alla huskurer jag kommer i kontakt med, hoppet är ju det sista som dör, även om alla blev underkända av vår föreläsare i mikrobiologi. Jag har verkligen inte tid för den, men det finns ju inte något annat att göra än att försöka bli frisk så snabbt som möjligt. Så när jag under förmiddagen blev mer och mer yr, samtidigt som jag kunde läsa färre och färre ord utan att börja om var det bara att kapitulera och vingla hemåt. Jag såg antagligen rätt full ut, vågade inte ens cykla, vilket är lite komiskt med tanke på vad som mer hände idag.

Jag var nämligen med i Citys Lunda-tidning. Förstasida och allt! Intervjun handlade om mig och Revolutionär Godtemplarungdom. Länken och bilderna fick snabbt spridning och på timmar har jag fått över hundra "gilla" och massa härliga kommentarer! Jag är själv mycket nöjd, journalisten var samma som gjorde utköpskontrollerna med mig och några andra UNF:are på Malmöfestivalen för något år sedan, så det var fokus på att saker skulle bli rätt! Är tacksam över att förkylningsdiset inte märks så väl, varken i intervjun eller bilderna. Den första nya medlemmen verkar dessutom redan vara på gång!

ÄNTLIGEN fick jag "dansar alltid nykter"-rubriken!

Nyfiken och vill läsa hela artikeln? Du hittar den här.

Nu ska jag bädda ner mig och ägna mig åt det enda jag vet verkligen fungerar för att bli frisk; sova.

Pyssliga förkylningsdagar, med ett stänk av katter och kultur

Det här med att ha ett immunförsvar som missuppfattat vem det jobbar för är ibland lite krångligt. Min förkylning vägrar att ge med sig, eller så är jag inne på min andra, det hela är lite oklart. En sak som är säker är i alla fall att jag inte orkar med vad jag borde hinna med, vilket är lite stressigt. Det gör mig dock inte friskare att stressa så jag har verkligen försökt ta hand om mig. Mina morgonsmoothies får mig i alla fall att uppleva mig som piggare och jag har också tagit mig tid för pyssel.

Naglarna fick sig bland annat en omgång. Ett mörklila lack från Starnails (färgen heter NP11) med HMs Stay Golden på ringfingret. Jag älskar lila men har tidigare inte gillat så mörka färger på naglarna, nu tror jag det kommer bli mycket sånt i höst!

Annat pyssel var de här två hängena jag gjorde till mamma som har fyllt år. Minipärlor är så jävliga att jobba med, men så blir det detaljrikt utan att bli stort, perfekt till smycken.

Ett L och ett J

Så små att de är svårhanterliga med pincett!

Till sist. Morgonens smoothie, som kändes väldigt nyttig när den blandades och sen visade sig vara väldigt god!

1 banan, 1 avocado, 65 g spenat, 5 dl äppeljuice, 3 msk linfrön, 2 cm ingefära plus lite vatten

Jag fick också gosa med katter i fredags när jag gav upp hoppet om Navid på mejeriet och vi istället åkte till Sigfrids bror Olof. God mat, kattmys och spännande dokumentär var helt rätt val för fredagen.

Sigfrid var välbevakad

När vi tittade på film fick jag sällskap

Frasse och Sigfrid höll hand/tass, mysigt!

Även igår blev en riktigt bra dag då jag fick följa med mamma och pappa på Miss Saigon på Malmö Opera. Som vanligt när jag är på så välproducerade saker gjorde det lite ont i mig att jag inte vågade satsa på musiken när jag hade valet. Symfoniorkestern var fantastisk, ensemblen likaså och även om historien är hemsk och sorglig gick jag därifrån med glädje. Alltid lika trevligt att spendera en liten stund i Malmö med mamma och pappa dessutom. 

Dagens planering är bara att plugga. Jag ligger nästan hjälplöst efter i nästan alla mina kurser men hoppas att en effektiv dag i alla fall kan ta in lite. Så jag gissar att det är dags att börja!

Morgon-smoothie

Ytterligare ett favoritsätt att vakna till på har blivit att göra en god smoothie en stund innan jag äter riktig frukost. Tänkte dela med mig av receptet på de två senaste.

Igår gjorde jag en klassiker, som jag ofta gör. 1 banan, juice från 2-3 ekoapelsiner, 2 cm eko-ingefära, kanel och antingen lite vatten tills jag gillar konsistensen, eller som igår, soygurt för en lite matigare variant. Mixar allt tills slätt och sen är det bara att njuta. Ingefäran, kanelen och apelsinen är så sjukt gott ihop!

Torsdagssmoothie i morgonljus

Dagens smoothie var första gången för mig och kommer inte från något recept. Den fick inte lika vacker färg, men smakade ändå riktigt gott. Det är en banan, ungefär 1,5 dl granatäpplejuice och 1 dl soygurt. När allt är i mixar jag bara som vanligt. Soygurten med granatäpplet smakade ihop som om jag hade blandat i honung, riktigt gott!

Den inte lika estetiskt charmerande fredagssmoothien

Socker/kött-fri oktober

I april testade jag en sockerfri månad, något som jag mådde riktigt bra av! Så nu tänkte jag köra igen, hela oktober. Jag har satt upp mina egna regler, som är lite snällare än var de var då, men så gör jag ju det här för att vara snäll mot mig själv, inte för självplågeri.

Det blir dessutom vegetarisk månad, all mat som jag och Sigfrid lagar kommer vara vegetarisk/vegansk. Jag är riktigt entusiastisk inför en månad där säsongens råvaror få stå i fokus och där jag njuter mycket mer av maten och lägger mer tid på den, om det kommer bli som det var i april dvs.

Började ikväll med en smoothie som smakade lika gott som den hade härlig färg!

Receptet är enkelt, ta 1 dl färsk spenat, ett skalat och urkärnat äpple, 1/2 mango, 2 dl vatten och 2 cm ingefära och sen är det bara att mixa. Nästa gång tror jag att jag vill ha i en banan också. Om det var färgen som gjorde mig piggare eller drycken kan jag dock inte svära på, men gott var det!

Bekämpa morgontrötthet med tidigare morgnar?

När hösten smyger fram och slår sina kalla och mörka armar om Skåne blir jag alltid så trött. Det tar flera timmar för mig att vakna och jag har svårt att få i mig frukost och vara produktiv. Det hjälper inte att sova mer, det hjälper inte att sova mindre, jag äter nyttig mat som ska hålla mig pigg, jag tänder starka lampor och så vidare, men trots det spenderar jag förmiddagarna i dvala.

Ser kanske inte fantastisk ut, men är underbar!

Förra veckan bestämde jag mig därför att prova något nytt. Oavsett när jag börjar ringer min klocka 06.20 på vardagarna. Då tänder jag sänglampan och börjar förbereda mig på att vakna. När klockan ringer igen 06.30 är jag oftast vaken och kan rätt lätt kliva upp. Idag började jag dagen med frukostsmoothie. Lika lätt som det är gott, en banan, saften från två apelsiner, en stor bit färsk ingefära och kanel (allt eko) mixas och sen blandar jag bara i lite vatten. Bra sätt att väcka magen och huvudet. Efter det tränar jag. Jag måste ju göra sjukgymnastik varje dag, så för enkelhetens skull ingår det i morgonrutinen. Idag passade jag dessutom på att träna lite mage när jag ändå var igång.

Efter det dusch, ordentlig frukost med mackor och te och en stort glas vatten, lite nyheter och mejl och sen börjar jag plugga. Att vara igång så att jag kan börja plugga effektivt redan klockan 8 (eller ibland lite före) gör att det går att få ihop 8 h pluggtid per dag mycket lättare och rutinen har fått mig att sova tidigare och bättre. Jag får tid över för Sigfrid och vänner på kvällen, men också mina egna saker som jag behöver för att återhämta mig. Att jag kan ägna 1,5 h åt att väcka huvudet utan stress över att jag borde plugga gör mig också mycket mer harmonisk och effektiv under resten av dagen.

Nej, inte superpigg än, men teet är i alla fall gott

Det är lite plågsamt att höra Sigfrid vända på sig och gäspa skönt, men jag har hittills kunnat motstå att krypa tillbaka i sängen. Sen har jag ju bara hållit på några dagar, men jag hoppas att det fortsätter vara lika skönt. Det här känns som en bra rutin att hålla i!

Revolutionär Godtemplarungdom

I tisdags hände något roligt! Då startade nämligen Linus och min idé (mest Linus), Revolutionär Godtemplarungdom, upp! Det är en studentförening, som ska vara en UNF/IOGT-NTO-förening, med stort fokus på social samvaro och drogpolitik. 

Redan på första mötet var det så härlig stämning. Vi fikade, mötade och hade väldigt trevligt! Trots att vi var 15 personer fick alla plats i vårt vardagsrum!

Jag vet inte om folk blev mutade av Sigfrids goda kladdkakemuffins, men hur som fick jag den stora äran och blev vald till ordförande! 

Med all den energi och motivation som finns i gruppen känns det redan nu som om vi har skrivit historia! Det här ska bli så kul! 

Till min kära mor

Jag var på väg att skriva om något helt annat när jag upptäckte att det här skulle bli mitt hundrade inlägg på bloggen. Det är alltid något speciellt, med jämna siffror, och jag bestämde mig snabbt för att jag ville skriva om något speciellt, eller rättare sagt någon speciell.

Rätt länge nu har jag velat skriva ett inlägg om min mamma Ingrid. Min kloka, tålmodiga mamma med det största hjärtat i världen. Och vad passar bättre än att utnyttja det här speciella inlägget till en av de viktigaste personerna i mitt liv?

Det här är min mamma tillsammans med min pappa. Mamma är en av mina absolut största förebilder. Hon är en av de människor som lagt den största grunden för mina värderingar, min människosyn och vad jag tror på.

Hon är stark men snäll, tolererar inte orättvisor och hon vet så mycket smarta saker. Hon har humor och bjuder på sig själv. Hon är skicklig på vad hon gör och delar gärna med sig av sina kunskaper. Trots att livet ibland är tufft och jag, Jonatan och pappa inte är de trevligaste, mest stöttande personerna i alla situationer tycker jag att hon sällan låtit det gå ut över oss. Mamma gråter för fina saker. Jag tänkte att jag inte skulle bli sådan, men det smyger på mig och varje gång det händer ler jag inombords och tänker på mamma, hur mycket jag saknar henne.

Vänner har alltid varit välkomna att komma till oss och äta och Sigfrid blev snabbt en del av familjen, mycket tack vare mammas självklara och öppna inställning. Jag minns när jag skulle åka på min första kongress som UNF:are och mamma fångade upp mina vänner som själva inte har föräldrar inom rörelsen och sa åt dem att de kunde tala för sina föräldrar att de gärna fick ringa mamma och fråga vad det innebär med kongress så att de också skulle kunna få åka.

Tack mamma för att musiken alltid fått vara del av mitt liv. Tack för alla mil du skjutsat mig till och från saker. Tack för alla plåster du plåstrar, kramar jag fått och tårar du torkar. Tack för att du alltid har varit nykter och närvarande. Tack för att du fortsätter med äventyr och utmaningar och låter dig själv växa som människa. Tack för att du uppmuntrar mig när livet är tråkigt. Tack för alla gånger du litat på mig och låtit mig försöka själv.

Jag är vuxen nu, och även om jag alltid kommer vara ditt barn, kan jag nu hjälpa dig när du har en dålig dag. Jag vill fortsätta göra dig stolt. Jag vill vara lycklig och tacksam, så att du kan få vara detsamma. Vi hjälps åt, för det är vad familj gör. Jag bär dig och du bär mig. Och jag hoppas att jag aldrig kommer ta dig för givet!

Det finns så mycket mer jag skulle vilja skriva, så många roliga, fantastiska historier, så många fina ord andra sagt om dig, men jag hoppas att vi ska prata om det när vi ses eller ringer varann istället. Så jag sammanfattar istället med:

Mamma, jag älskar dig!

Bild lånad av Adrian Manucheri, från 2009 

Det här med datorer

Under sommaren har jag ju planerat och köpt en ny dator. Så nu i mitten av augusti kom den, min nya tretton-tums MacBook Air. Det har svidit i samvetet att köpa en ny dator, all elektronik gör det för mig, men min gamla var verkligen slut. 

Det jag haft tills nu är en HP ProBook 4310s, en företagsdator jag fått låna genom skolan. Den har varit min huvudsakliga dator sen jag började här för tre år sedan. Vi har pluggat ihop, rest ihop och tittat på många filmer, så det känns på något vis lite sorgligt. Men hårddisken har kraschat två gånger och den har börjat låta igen, samtidigt som den är ohållbart slö (fryser i fyra minuter minst två gånger per användning) trots att jag använder knappt hälften av hårddiskutrymmet och har fått den urblåst på damm OCH omformaterat den några gånger. Jag hade hoppats på att kunna använda den ett år till men nu fick det bli såhär.

Tar bort och skriver över filerna på hårddisken på min gamla dator med "Darik's Boot and Nuke"

Jag hoppas att min nya dator kommer vara vad jag behöver. Jag köpte till extra RAM (totalt 8GB) för att den ska hålla länge och hoppas att den kan räcka minst fem år. Det som fick mig att bestämma mig för en Mac var att operativsystemet verkligen är skräddarsytt för datorn. Jag har spenderat rätt många timmar på olika elektronikbutiker för att leka med Windows 8, men blev besviken på hur dåligt det är. Eftersom jag behövde skaffa datorn innan skolan började fick det därför bli ett alternativ som faktiskt fungerar. Jag hoppas också på att kunna ta tillvara på alla sammarbetsmöjligheter som finns mellan min iPhone och Macen.

Nya datorn!

Det gäller ju i alla fall så länge som min iPhone håller. När den tar slut bortom reparationer kommer jag köpa en FairPhone, trots att jag trivs väldigt bra med vad min nuvarande telefon presterar. När det finns ett etiskt och miljömässigt bättre alternativ så finns det ju inget annat att göra! Önskar att det kunde komma en FairBook tills jag ska köpa dator nästa gång med bara ;)

För övrigt vill jag tipsa om ett smidigt program som heter "Darik's Boot and Nuke". Det är ett program som du installerar på ett USB-minne och som sedan raderar och skriver över din hårddisk så många gånger som du vill. För mig som ska lämna iväg min dator så att den eventuellt ska användas av andra känns det skönt att veta att det är i princip helt omöjligt att få tag på mina filer. Smidigt, och tar inte mer än några timmar för mig som kör tre vändor.

Att tre år kan gå så snabbt!

Idag skrevs omtentaperiodens sista tenta. Himla skönt då det ger mig nästan en hel sista sommarlovsvecka! Men som vanligt mår jag som jag brukar efter tentaperiod.

Men var inte det jag tänkte skriva om, utan känslan jag hade i morse. När jag cyklade till tentan var det nämligen en precis likadan morgon som för tre år sen. Solsken, hög, krispig höstluft och en stark känsla av förväntan. Idag kom en helt ny årskull studenter till LTH, precis som jag själv gjorde för tre år sedan.

Jag minns förvirringen, nervositeten, förväntan och spänningen som nästan gick att ta på. Att för första gången träffa de där människorna som jag skulle plugga, skratta, festa och ha tentaångest med. Att gå vilse på KC, tänka att jag aldrig skulle lära mig att hitta på LTH och lära sig micro-kös-vett och etikett.

Det är tre år sen nu. Men i morse minns jag den där känslan så väl!

Förväntansfulla nollor utanför KC

One down, one to go!

Skrev MatStaten idag. Kändes jävligt bra, men det gjorde det ju sist jag skrev den med, så vågade inte riktigt tro att jag klarat det. Gick från tentan vid 13.00, 16.00 plingade det till i mobilen om att jag fått resultat på kursen (okej, att vi bara var tre som tentade, men TRE TIMMAR till Ladok?! Puss på dig Lena!). Jag hade klarat den, och inte nog med det, femma! Hade inga högre mål än att klara den, så betyget var ju en mycket trevlig bonus! Snacka om att det dåliga självförtroendet fick sig en knäpp på näsan! Just nu känner jag mest såhär: 

och såhär:

och såhär:

Fan vad grym jag är!


Edit: Klarade min andra tenta med och det också med högre betyg än jag kunnat tänka mig! Woop woop! Tentafri!

Malmöfestivalen

Igår tog jag en välförtjänt paus i tentaplugget och åkte till Malmöfestivalen. 171:an är så hemtamt att jag somnade innan vi ens var ut på motorvägen och vaknade som vanligt i svängen från stora vägen utanför Entré. Solen sken och jag var sådär glad som det bara går att vara i ett par knallgula skor i Malmö.

Gick till Gustav Adolfs torg och hittade mat från alla världens hörn. Mest burgare, langos och wraps, så det fick bli goda veef-spätt från Astrid och Aporna istället. Njöt av stämningen, Malmöfestivalen är verkligen hemtrevlig och det är ju ingen hemlighet att jag verkligen saknar Malmö.

Jag mötte upp två Skåne-favoriter, Joakim och Linus som jag skulle hänga med resten av kvällen. Ovant att känna mig kort, men det gör jag i det här sällskapet. När jag skulle ta ett kort på oss kom bara halva jag med, men tänkte att det var viktigast att ni fick se de andra två.

 Som sagt, solen sken, kvällen var underbar. Vi tittade på karuseller, marknadsstånd och pratade politik, miljö och RGU (mitt och Linus halvhemliga projekt som jag lär skriva mer om framöver). Sen var det dags för Johnossi på Stora scenen. Jag konstaterade snabbt att jag måste passa på att gå på fler konserter medan jag bor så nära Lund och Malmö, det är verkligen ett helt annorlunda och underbart sätt att uppleva musik!

 

 

Efter konserten var tanken att jag skulle mött upp några andra vänner, men några missförstånd senare bestämde jag mig för att åka hem istället. På bussen träffade jag Axel, så fick trevligt sällskap hela vägen till lägenheten. Jag var mycket nöjd med kvällen, att få spendera tid med fina personer, äta god mat, umgås lite med Malmö och konsert och det tog ett bra tag att varva ner så jag kunde sova. Lyckad kväll helt enkelt, fler sådana tack!  

Det är nu jag lever

När trummans basslag slår som en extra puls i bröstet och ljusen bländar och smälter ända in och färgar själen.

 

http://open.spotify.com/track/0Opbfq8u0BSH2E68vvNeJ3

Fadder-Fanny

De senaste veckorna har varit hektiska även för att vara mitt liv. Renoveringen, plugg, städ- och matlagning och sen flytt till Lund, tentaångest och städa undan en hel sommar. Det var därför väldigt skönt att igår smita undan en stund på en mycket givande pratstund med Fanny.

Fanny är min fadder på TM och går året över mig. Hon var en av de jag pratade mest med under "en kväll med TM" och en viktigt del i att jag faktiskt valde det. Hon bjöd på gott fika, lika goda samtalsämnen, fem boktips till min läslista och massa energi och förväntan.

Vi pratade mycket om vad som motiverar människor att göra saker, att brinna för det man gör, personlig utveckling och hur mycket TM betytt för henne det senaste året. Mina tvivel lugnade sig klart. Fanny är så häftig när hon pratar om saker som hon gillar och nästan inte kan sitta still, när passionen lyser genom ögonen och hon ler med hela ansiktet. Om TM betyder människor som Fanny kommer det bli fantastiskt. Jag tror överlag att om världen hade fler människor som henne, som förstår att något av det viktigaste är att bry sig om andra och att hjälpa varandra, så skulle den bli så mycket bättre!

Kuheli-dagen

13.30

Varför gick jag med på det här?

14.48

Sitter i bilen och pausar lite. Det är ungefär en timme sen de kom och glädjen smittade av sig. Jag har varit ombord och det var mycket blandade känslor. Ivan och Josefin är världens gulligaste så det är verkligen inte de jag har något emot (och har aldrig varit). Sigfrid får prata om att han seglade med den från USA till Sverige vilket är rätt jobbigt.

Det är överlag väldigt blandade känslor. Jag känner mig nästan utmattad. Inte gråtit än även om det konstant bränner i halsen. Jag fick en kamera att gömma mig bakom vilket var skönt. Distans genom ett lager kamera mellan mig och verkligheten. Hoppas det blir lugnare snart.

Ivan och Joesfin, precis efter landstigning

16.50

Solen kom och gjorde helt klart något med humöret. Nu är det bara häftig. Suttit och pratat en lång stund med Ivan. Fick åka med båten till båtplatsen. Tittat inuti och utanpå. Är toktrött. Snart grillning.

Ivan flydde ner till en plats där han hade kontroll

Båten

20.14

Vi har blivit nedbjudna till båten och jag ser fram emot det! Så konstigt det känns, men bra! Ivan och Josefin är så fina och lugnet de har i sig efter att ha levt ett så helt annat liv i tre år smittar av sig. 

Lomma hamn

20.47 hemma:

Utpumpad, som efter tre tentor på rad. Jag känner inget mer nu. Dagen har varit en ögonöppnare för vad som faktiskt har hänt med mig på 4,5 år. Kuheli var mitt första och sista stora svartsjukedrama. Det första som reducerat mig till en vardag att fly. När det inte längre är så att jag låter hela min världsbild definieras av Sigfrids uppmärksamhet och bekräftelse är det inget jag fäster så mycket vikt vid. Jag menar, vi har ju bestämt att han ska åka iväg längre och det enda sättet det känns jobbigt på är att vi ska vara ifrån varann. Jag känner mig inte lämnad eller övergiven. 

Jag är så mycket mer nu, så mycket mer viktig för mig själv nu än vad jag var då. 

Kuheli var till idag en symbol för något tungt och jobbigt. Nu är Kuheli är en båt. Som har tagit Sigfrid över Atlanten och Ivan och Josefin runt jorden.  

Det blir nog ett avslut och ett bra sådant. 

Det oväntade

Jag har fått massa positiv respons på inlägget om Kuheli. Det var alldeles oväntat, eftersom jag sällan får "gilla" eller kommentarer på mina inlägg, varken på facebook eller bloggen. Jag funderade till och med ett tag på, när jag skrev det att publicera det privat, alltså så att bara jag skulle kunna se det för jag tyckte att jag verkade så gnällig. Men något fick mig att göra det ändå och det är jag glad för nu. Jag har under kvällen fått så många fina kommentarer från folk som känt igen sig och blivit inspirerade att ta tag i och göra sig av med sina egna demoner. Vissa genom att skriva, kanske inte publicera, men bara skriva av sig, andra genom att möta det som påverkar dem.

Det är alltid en häftig känsla att inspirera andra, framförallt om det leder till att de kommer må bättre.

En riktigt stor utmaning

Jag är en sån där person som är rädd för väldigt mycket. Jag tycker inte om att bada i havet när otäcka saker slingrar sig runt benen, jag är mycket rädd för att inte bli omtyckt, jag är rädd för ormar och mörker, döden, älgar, olyckor, (till viss del) konflikter, djupt vatten, misslyckas, solstrålning, berg- och dalbanor, TM, att vara till besvär osv. Jag är alltså rädd för mycket. Små och stora saker, vanliga och ovanliga, rationella och ologiska. Som de flesta människor alltså.

Men något som kanske inte är lika vanligt är min snudd på besatthet att utmana mina rädslor. Jag badar på de hala klipporna på Öland och blundar hårt när tången slingrar runt benen. Går ut och stänger garaget trots att jag råkade lyssna på den där dokumentären om kidnappningen. Åker berg- och dalbanor (och kan inte sluta, så länge jag fått benen att bära mig hela vägen genom kön första gången). Håller i föreläsningar. Utsätter mig för nya sociala sammanhang. Och normalt sett går det bra. Jag kommer ut på andra sidan med en kick och massa förnyat självförtroende. Det är underbart och en av mina största källor till adrenalinkickar.

Men på lördag, ska jag utsätta mig för något jag lite fasat för sen det bokades in i våras. Något som kanske snarare kommer lämna mig med tomhet än glädje. På lördag kommer nämligen Kuheli till Lomma hamn, efter sin världsomsegling. Ja, det är en segelbåt. Vad har en segelbåt gjort dig, tänker du nog nu då. Det här är inte vilken segelbåt som helst. Det här är båten som har varit min syndbock, som varit symbolen för allt jobbigt och får ta all skit för när Sigfrid var borta i tre månader. Och inte bara det, jag har nog lastat den för saker som den inte alls kunnat hjälpa.

Båten (bild lånad från kuheli.se)

Våren 2009 åkte nämligen Sigfrid till USA för att hjälpa till att renovera och segla över Kuheli, från USA till Sverige. Det var omtumlande. Den första riktigt stora förändringen i vårt förhållande. Han slutade på jobbet, flyttade från lägenheten som på många sätt varit "vår" och åkte från mig. Det var verkligen så det kändes. Han sa att han var så trött på vardagen och det var skönt att komma iväg. Jag kände mig som väldigt mycket del av vardagen och därmed mycket träffad.

Jag hade en skitvår. Massa pollenallergi, inga bra mediciner (jag "var ju inte allergisk" på den tiden), sista året på gymnasiet och avslut på massa tunga kurser, jag hade antagligen redan då problem med gluten för jag kunde nästan inte äta och mådde därför sammantaget riktigt dåligt. Jag bröt helt enkelt ihop, rätt mycket som Bella i Twilight. Jag gick i skolan, kom hem och sov, åt kvällsmat och sov lite till. Pendlade mellan övergiven och hjälplös, arg och ledsen och tacksamt saknande. Överallt sa alla åt mig att jag inte skulle kräva något av honom, låta han ha sitt äventyr, inte höra av mig så mycket och så vidare. Hur jag mådde brydde sig inte så många om.

Någon vecka efter min student kom han hem. Det var lite jobbigt för oss att hitta tillbaka till varann och det tog lång tid innan vardagen fungerade riktigt som den skulle. Men med mycket kommunikation löser sig det mesta och nu har vi just faktiskt kommit så långt att vi har planerat att åka ifrån varann igen, båda två.

Första bilden efter att han kommit hem

Men så är det Kuheli. När jag hör det namnet återuppstår det svarta hålet i bröstkorgen, som smärtsamt äter upp glädje och positivitet. I flera år efter kunde jag inte stanna kvar i rummet när atlantseglingen började diskuteras. Det skulle alltid sluta med frågan, riktad till mig "men det måste ju varit jobbigt för dig" och mig sedan gråtandes i ett hörn någonstans. Det var konstigt och jobbigt. Jag kan alltid kontrollera mig. Jag tycker sällan att det är jobbigt att prata om saker. Bortsett från det här. Kuheli. Samma sak när deras webbsida legat framme när jag kommit till datorn (kolla in den förresten, många häftiga platser som besökts och vackra bilder!). Så lång tid efter, är det fortfarande verkligen jättejättejobbigt. Det är ologiskt och fullständigt känslobaserat, men ändå sant. Det är inget jag kan säga till mig att skärpa mig för som så mycket annat. Det bara har varit så.

Varför det här långa långa inlägget då? Jo, på lördag ska jag "träffa" båten för första gången. På riktigt. Jag ska vara där när den kommer till Lomma. Det kommer antagligen vara massa massa glädje från vänner och familj när de äntligen kommer tillbaka. Men jag, jag har ingen aning om hur jag kommer reagera. Förhoppningsvis blir det här ett avslut på min enkelriktade vendetta med denna stackars båt. Förhoppningsvis blir Atlantenseglingen bara ett äventyr att lägga till vår samling. Det är vad jag hoppas och det vore så himla skönt. Jag vill släppa det här nu, fokusera på annat. Men jag är verkligen, verkligen rädd.

07.02

Ny gipsskruv. Mattläggaren inte hemma än.

Update. Vi hann faktiskt skruva klart innan hen kom. Woho!

Byggare Bengtsson mitt i natten

När vi skämtade med mattläggarna om att sista skruvarna skulle komma i efter en "allnighter" strax före de dyker upp på måndag morgon tyckte vi det var skoj.

När vi 00.31 upptäcker att den burk vi trodde innehöll gipsskruv i själva verket innehöll spånskruv blev det helt plötsligt inte lika roligt. 

Men vi får ju i alla fall sova mellan 02.00 och 06.30 innan vi far ner till XL bygg i stan, racear hem och antagligen skruvar i sista skruven lagom till mattläggarn dyker upp i dörren. 

Ps. Så tokigt imponerad av min super-Sigfrid. 133 arbetstimmar på två veckor. Själv är jag så trött just nu att ögonen går i kors, och då har jag bara jobbat från 17 idag. Han började 07.30. Och jobbat i två veckor med endast halvdags paus. Super-Sigfrid som sagt! Puss på dig!

Mes-händerna får blåsor efter en dag med skruvdragarn

Så här hård ser jag ut när jag multitaskar slipning av taket med skruvande av gips