En riktigt stor utmaning

Jag är en sån där person som är rädd för väldigt mycket. Jag tycker inte om att bada i havet när otäcka saker slingrar sig runt benen, jag är mycket rädd för att inte bli omtyckt, jag är rädd för ormar och mörker, döden, älgar, olyckor, (till viss del) konflikter, djupt vatten, misslyckas, solstrålning, berg- och dalbanor, TM, att vara till besvär osv. Jag är alltså rädd för mycket. Små och stora saker, vanliga och ovanliga, rationella och ologiska. Som de flesta människor alltså.

Men något som kanske inte är lika vanligt är min snudd på besatthet att utmana mina rädslor. Jag badar på de hala klipporna på Öland och blundar hårt när tången slingrar runt benen. Går ut och stänger garaget trots att jag råkade lyssna på den där dokumentären om kidnappningen. Åker berg- och dalbanor (och kan inte sluta, så länge jag fått benen att bära mig hela vägen genom kön första gången). Håller i föreläsningar. Utsätter mig för nya sociala sammanhang. Och normalt sett går det bra. Jag kommer ut på andra sidan med en kick och massa förnyat självförtroende. Det är underbart och en av mina största källor till adrenalinkickar.

Men på lördag, ska jag utsätta mig för något jag lite fasat för sen det bokades in i våras. Något som kanske snarare kommer lämna mig med tomhet än glädje. På lördag kommer nämligen Kuheli till Lomma hamn, efter sin världsomsegling. Ja, det är en segelbåt. Vad har en segelbåt gjort dig, tänker du nog nu då. Det här är inte vilken segelbåt som helst. Det här är båten som har varit min syndbock, som varit symbolen för allt jobbigt och får ta all skit för när Sigfrid var borta i tre månader. Och inte bara det, jag har nog lastat den för saker som den inte alls kunnat hjälpa.

Båten (bild lånad från kuheli.se)

Våren 2009 åkte nämligen Sigfrid till USA för att hjälpa till att renovera och segla över Kuheli, från USA till Sverige. Det var omtumlande. Den första riktigt stora förändringen i vårt förhållande. Han slutade på jobbet, flyttade från lägenheten som på många sätt varit "vår" och åkte från mig. Det var verkligen så det kändes. Han sa att han var så trött på vardagen och det var skönt att komma iväg. Jag kände mig som väldigt mycket del av vardagen och därmed mycket träffad.

Jag hade en skitvår. Massa pollenallergi, inga bra mediciner (jag "var ju inte allergisk" på den tiden), sista året på gymnasiet och avslut på massa tunga kurser, jag hade antagligen redan då problem med gluten för jag kunde nästan inte äta och mådde därför sammantaget riktigt dåligt. Jag bröt helt enkelt ihop, rätt mycket som Bella i Twilight. Jag gick i skolan, kom hem och sov, åt kvällsmat och sov lite till. Pendlade mellan övergiven och hjälplös, arg och ledsen och tacksamt saknande. Överallt sa alla åt mig att jag inte skulle kräva något av honom, låta han ha sitt äventyr, inte höra av mig så mycket och så vidare. Hur jag mådde brydde sig inte så många om.

Någon vecka efter min student kom han hem. Det var lite jobbigt för oss att hitta tillbaka till varann och det tog lång tid innan vardagen fungerade riktigt som den skulle. Men med mycket kommunikation löser sig det mesta och nu har vi just faktiskt kommit så långt att vi har planerat att åka ifrån varann igen, båda två.

Första bilden efter att han kommit hem

Men så är det Kuheli. När jag hör det namnet återuppstår det svarta hålet i bröstkorgen, som smärtsamt äter upp glädje och positivitet. I flera år efter kunde jag inte stanna kvar i rummet när atlantseglingen började diskuteras. Det skulle alltid sluta med frågan, riktad till mig "men det måste ju varit jobbigt för dig" och mig sedan gråtandes i ett hörn någonstans. Det var konstigt och jobbigt. Jag kan alltid kontrollera mig. Jag tycker sällan att det är jobbigt att prata om saker. Bortsett från det här. Kuheli. Samma sak när deras webbsida legat framme när jag kommit till datorn (kolla in den förresten, många häftiga platser som besökts och vackra bilder!). Så lång tid efter, är det fortfarande verkligen jättejättejobbigt. Det är ologiskt och fullständigt känslobaserat, men ändå sant. Det är inget jag kan säga till mig att skärpa mig för som så mycket annat. Det bara har varit så.

Varför det här långa långa inlägget då? Jo, på lördag ska jag "träffa" båten för första gången. På riktigt. Jag ska vara där när den kommer till Lomma. Det kommer antagligen vara massa massa glädje från vänner och familj när de äntligen kommer tillbaka. Men jag, jag har ingen aning om hur jag kommer reagera. Förhoppningsvis blir det här ett avslut på min enkelriktade vendetta med denna stackars båt. Förhoppningsvis blir Atlantenseglingen bara ett äventyr att lägga till vår samling. Det är vad jag hoppas och det vore så himla skönt. Jag vill släppa det här nu, fokusera på annat. Men jag är verkligen, verkligen rädd.