Okej. Nu ska jag berätta!

Förra torsdagen var jag på intervju för TM. Jag var nervös redan dagen innan, men gjorde allt för att boosta mitt självförtroende före och var väldigt nöjd efteråt. Jag fick reda på att beskedet skulle dröja en till två veckor och jag släppte helt enkelt det. Inget att oroa sig för på ett bra tag, tänkte jag.

Men så i lördags, mitt under den intensivaste motions-debatten fick jag helt plötsligt ett mejl

Jag läste och läste, men kunde inte förstå vad det stod. Jag kunde bara inte ta in det. Jag skickade telefonen till Linda A och inte förrän hon läste, sken upp och klappade om mig började jag förstå. Jag hade blivit antagen. Vald som en av de tjugo bland massa andra sökande. Jag kunde inte ta in det. Det blev en halvminuts paus i förhandlingarna och jag blev gratulerad av FS men sen fortsatte mötet i samma tempo.

Natten som kom drömde jag om hur det ringdes, mejlades, sms:ades och till och med skickades bud genom Sigfrid med ursäkter om att de hade skickat mejlet fel och att platsen inte var till mig, men när jag vaknade på morgonen fanns inga spår av sådant på telefonen, utan bara det här mejlet.

Ihop med det tajta schemat och sorgen över sista FS-mötet blev det dock för mycket att förstå. Jag hamnade in någon slags känslomässig paus. Men nu har det börjat sjunka in. Jag blev vald, på de meriter jag själv presterat, på den bild jag lyckades skapa av mig själv under intervjun och den bild jag presenterade av mig själv genom mitt personliga brev. Jag lyckades bli den de ville ha.

Jag har inte riktigt fattat det än, men bit för bit faller det på plats. Jag är nervös men taggad! Och det känns skönt att kunna fokusera på inte bara på vad jag inte ska göra till hösten, utan också vad jag faktiskt ska!

Så ja, åtta kulor glass och strössel ska du få Adrian!