Det här med datorer

Under sommaren har jag ju planerat och köpt en ny dator. Så nu i mitten av augusti kom den, min nya tretton-tums MacBook Air. Det har svidit i samvetet att köpa en ny dator, all elektronik gör det för mig, men min gamla var verkligen slut. 

Det jag haft tills nu är en HP ProBook 4310s, en företagsdator jag fått låna genom skolan. Den har varit min huvudsakliga dator sen jag började här för tre år sedan. Vi har pluggat ihop, rest ihop och tittat på många filmer, så det känns på något vis lite sorgligt. Men hårddisken har kraschat två gånger och den har börjat låta igen, samtidigt som den är ohållbart slö (fryser i fyra minuter minst två gånger per användning) trots att jag använder knappt hälften av hårddiskutrymmet och har fått den urblåst på damm OCH omformaterat den några gånger. Jag hade hoppats på att kunna använda den ett år till men nu fick det bli såhär.

Tar bort och skriver över filerna på hårddisken på min gamla dator med "Darik's Boot and Nuke"

Jag hoppas att min nya dator kommer vara vad jag behöver. Jag köpte till extra RAM (totalt 8GB) för att den ska hålla länge och hoppas att den kan räcka minst fem år. Det som fick mig att bestämma mig för en Mac var att operativsystemet verkligen är skräddarsytt för datorn. Jag har spenderat rätt många timmar på olika elektronikbutiker för att leka med Windows 8, men blev besviken på hur dåligt det är. Eftersom jag behövde skaffa datorn innan skolan började fick det därför bli ett alternativ som faktiskt fungerar. Jag hoppas också på att kunna ta tillvara på alla sammarbetsmöjligheter som finns mellan min iPhone och Macen.

Nya datorn!

Det gäller ju i alla fall så länge som min iPhone håller. När den tar slut bortom reparationer kommer jag köpa en FairPhone, trots att jag trivs väldigt bra med vad min nuvarande telefon presterar. När det finns ett etiskt och miljömässigt bättre alternativ så finns det ju inget annat att göra! Önskar att det kunde komma en FairBook tills jag ska köpa dator nästa gång med bara ;)

För övrigt vill jag tipsa om ett smidigt program som heter "Darik's Boot and Nuke". Det är ett program som du installerar på ett USB-minne och som sedan raderar och skriver över din hårddisk så många gånger som du vill. För mig som ska lämna iväg min dator så att den eventuellt ska användas av andra känns det skönt att veta att det är i princip helt omöjligt att få tag på mina filer. Smidigt, och tar inte mer än några timmar för mig som kör tre vändor.

Att tre år kan gå så snabbt!

Idag skrevs omtentaperiodens sista tenta. Himla skönt då det ger mig nästan en hel sista sommarlovsvecka! Men som vanligt mår jag som jag brukar efter tentaperiod.

Men var inte det jag tänkte skriva om, utan känslan jag hade i morse. När jag cyklade till tentan var det nämligen en precis likadan morgon som för tre år sen. Solsken, hög, krispig höstluft och en stark känsla av förväntan. Idag kom en helt ny årskull studenter till LTH, precis som jag själv gjorde för tre år sedan.

Jag minns förvirringen, nervositeten, förväntan och spänningen som nästan gick att ta på. Att för första gången träffa de där människorna som jag skulle plugga, skratta, festa och ha tentaångest med. Att gå vilse på KC, tänka att jag aldrig skulle lära mig att hitta på LTH och lära sig micro-kös-vett och etikett.

Det är tre år sen nu. Men i morse minns jag den där känslan så väl!

Förväntansfulla nollor utanför KC

One down, one to go!

Skrev MatStaten idag. Kändes jävligt bra, men det gjorde det ju sist jag skrev den med, så vågade inte riktigt tro att jag klarat det. Gick från tentan vid 13.00, 16.00 plingade det till i mobilen om att jag fått resultat på kursen (okej, att vi bara var tre som tentade, men TRE TIMMAR till Ladok?! Puss på dig Lena!). Jag hade klarat den, och inte nog med det, femma! Hade inga högre mål än att klara den, så betyget var ju en mycket trevlig bonus! Snacka om att det dåliga självförtroendet fick sig en knäpp på näsan! Just nu känner jag mest såhär: 

och såhär:

och såhär:

Fan vad grym jag är!


Edit: Klarade min andra tenta med och det också med högre betyg än jag kunnat tänka mig! Woop woop! Tentafri!

Malmöfestivalen

Igår tog jag en välförtjänt paus i tentaplugget och åkte till Malmöfestivalen. 171:an är så hemtamt att jag somnade innan vi ens var ut på motorvägen och vaknade som vanligt i svängen från stora vägen utanför Entré. Solen sken och jag var sådär glad som det bara går att vara i ett par knallgula skor i Malmö.

Gick till Gustav Adolfs torg och hittade mat från alla världens hörn. Mest burgare, langos och wraps, så det fick bli goda veef-spätt från Astrid och Aporna istället. Njöt av stämningen, Malmöfestivalen är verkligen hemtrevlig och det är ju ingen hemlighet att jag verkligen saknar Malmö.

Jag mötte upp två Skåne-favoriter, Joakim och Linus som jag skulle hänga med resten av kvällen. Ovant att känna mig kort, men det gör jag i det här sällskapet. När jag skulle ta ett kort på oss kom bara halva jag med, men tänkte att det var viktigast att ni fick se de andra två.

 Som sagt, solen sken, kvällen var underbar. Vi tittade på karuseller, marknadsstånd och pratade politik, miljö och RGU (mitt och Linus halvhemliga projekt som jag lär skriva mer om framöver). Sen var det dags för Johnossi på Stora scenen. Jag konstaterade snabbt att jag måste passa på att gå på fler konserter medan jag bor så nära Lund och Malmö, det är verkligen ett helt annorlunda och underbart sätt att uppleva musik!

 

 

Efter konserten var tanken att jag skulle mött upp några andra vänner, men några missförstånd senare bestämde jag mig för att åka hem istället. På bussen träffade jag Axel, så fick trevligt sällskap hela vägen till lägenheten. Jag var mycket nöjd med kvällen, att få spendera tid med fina personer, äta god mat, umgås lite med Malmö och konsert och det tog ett bra tag att varva ner så jag kunde sova. Lyckad kväll helt enkelt, fler sådana tack!  

Det är nu jag lever

När trummans basslag slår som en extra puls i bröstet och ljusen bländar och smälter ända in och färgar själen.

 

http://open.spotify.com/track/0Opbfq8u0BSH2E68vvNeJ3

Fadder-Fanny

De senaste veckorna har varit hektiska även för att vara mitt liv. Renoveringen, plugg, städ- och matlagning och sen flytt till Lund, tentaångest och städa undan en hel sommar. Det var därför väldigt skönt att igår smita undan en stund på en mycket givande pratstund med Fanny.

Fanny är min fadder på TM och går året över mig. Hon var en av de jag pratade mest med under "en kväll med TM" och en viktigt del i att jag faktiskt valde det. Hon bjöd på gott fika, lika goda samtalsämnen, fem boktips till min läslista och massa energi och förväntan.

Vi pratade mycket om vad som motiverar människor att göra saker, att brinna för det man gör, personlig utveckling och hur mycket TM betytt för henne det senaste året. Mina tvivel lugnade sig klart. Fanny är så häftig när hon pratar om saker som hon gillar och nästan inte kan sitta still, när passionen lyser genom ögonen och hon ler med hela ansiktet. Om TM betyder människor som Fanny kommer det bli fantastiskt. Jag tror överlag att om världen hade fler människor som henne, som förstår att något av det viktigaste är att bry sig om andra och att hjälpa varandra, så skulle den bli så mycket bättre!

Kuheli-dagen

13.30

Varför gick jag med på det här?

14.48

Sitter i bilen och pausar lite. Det är ungefär en timme sen de kom och glädjen smittade av sig. Jag har varit ombord och det var mycket blandade känslor. Ivan och Josefin är världens gulligaste så det är verkligen inte de jag har något emot (och har aldrig varit). Sigfrid får prata om att han seglade med den från USA till Sverige vilket är rätt jobbigt.

Det är överlag väldigt blandade känslor. Jag känner mig nästan utmattad. Inte gråtit än även om det konstant bränner i halsen. Jag fick en kamera att gömma mig bakom vilket var skönt. Distans genom ett lager kamera mellan mig och verkligheten. Hoppas det blir lugnare snart.

Ivan och Joesfin, precis efter landstigning

16.50

Solen kom och gjorde helt klart något med humöret. Nu är det bara häftig. Suttit och pratat en lång stund med Ivan. Fick åka med båten till båtplatsen. Tittat inuti och utanpå. Är toktrött. Snart grillning.

Ivan flydde ner till en plats där han hade kontroll

Båten

20.14

Vi har blivit nedbjudna till båten och jag ser fram emot det! Så konstigt det känns, men bra! Ivan och Josefin är så fina och lugnet de har i sig efter att ha levt ett så helt annat liv i tre år smittar av sig. 

Lomma hamn

20.47 hemma:

Utpumpad, som efter tre tentor på rad. Jag känner inget mer nu. Dagen har varit en ögonöppnare för vad som faktiskt har hänt med mig på 4,5 år. Kuheli var mitt första och sista stora svartsjukedrama. Det första som reducerat mig till en vardag att fly. När det inte längre är så att jag låter hela min världsbild definieras av Sigfrids uppmärksamhet och bekräftelse är det inget jag fäster så mycket vikt vid. Jag menar, vi har ju bestämt att han ska åka iväg längre och det enda sättet det känns jobbigt på är att vi ska vara ifrån varann. Jag känner mig inte lämnad eller övergiven. 

Jag är så mycket mer nu, så mycket mer viktig för mig själv nu än vad jag var då. 

Kuheli var till idag en symbol för något tungt och jobbigt. Nu är Kuheli är en båt. Som har tagit Sigfrid över Atlanten och Ivan och Josefin runt jorden.  

Det blir nog ett avslut och ett bra sådant. 

Det oväntade

Jag har fått massa positiv respons på inlägget om Kuheli. Det var alldeles oväntat, eftersom jag sällan får "gilla" eller kommentarer på mina inlägg, varken på facebook eller bloggen. Jag funderade till och med ett tag på, när jag skrev det att publicera det privat, alltså så att bara jag skulle kunna se det för jag tyckte att jag verkade så gnällig. Men något fick mig att göra det ändå och det är jag glad för nu. Jag har under kvällen fått så många fina kommentarer från folk som känt igen sig och blivit inspirerade att ta tag i och göra sig av med sina egna demoner. Vissa genom att skriva, kanske inte publicera, men bara skriva av sig, andra genom att möta det som påverkar dem.

Det är alltid en häftig känsla att inspirera andra, framförallt om det leder till att de kommer må bättre.

En riktigt stor utmaning

Jag är en sån där person som är rädd för väldigt mycket. Jag tycker inte om att bada i havet när otäcka saker slingrar sig runt benen, jag är mycket rädd för att inte bli omtyckt, jag är rädd för ormar och mörker, döden, älgar, olyckor, (till viss del) konflikter, djupt vatten, misslyckas, solstrålning, berg- och dalbanor, TM, att vara till besvär osv. Jag är alltså rädd för mycket. Små och stora saker, vanliga och ovanliga, rationella och ologiska. Som de flesta människor alltså.

Men något som kanske inte är lika vanligt är min snudd på besatthet att utmana mina rädslor. Jag badar på de hala klipporna på Öland och blundar hårt när tången slingrar runt benen. Går ut och stänger garaget trots att jag råkade lyssna på den där dokumentären om kidnappningen. Åker berg- och dalbanor (och kan inte sluta, så länge jag fått benen att bära mig hela vägen genom kön första gången). Håller i föreläsningar. Utsätter mig för nya sociala sammanhang. Och normalt sett går det bra. Jag kommer ut på andra sidan med en kick och massa förnyat självförtroende. Det är underbart och en av mina största källor till adrenalinkickar.

Men på lördag, ska jag utsätta mig för något jag lite fasat för sen det bokades in i våras. Något som kanske snarare kommer lämna mig med tomhet än glädje. På lördag kommer nämligen Kuheli till Lomma hamn, efter sin världsomsegling. Ja, det är en segelbåt. Vad har en segelbåt gjort dig, tänker du nog nu då. Det här är inte vilken segelbåt som helst. Det här är båten som har varit min syndbock, som varit symbolen för allt jobbigt och får ta all skit för när Sigfrid var borta i tre månader. Och inte bara det, jag har nog lastat den för saker som den inte alls kunnat hjälpa.

Båten (bild lånad från kuheli.se)

Våren 2009 åkte nämligen Sigfrid till USA för att hjälpa till att renovera och segla över Kuheli, från USA till Sverige. Det var omtumlande. Den första riktigt stora förändringen i vårt förhållande. Han slutade på jobbet, flyttade från lägenheten som på många sätt varit "vår" och åkte från mig. Det var verkligen så det kändes. Han sa att han var så trött på vardagen och det var skönt att komma iväg. Jag kände mig som väldigt mycket del av vardagen och därmed mycket träffad.

Jag hade en skitvår. Massa pollenallergi, inga bra mediciner (jag "var ju inte allergisk" på den tiden), sista året på gymnasiet och avslut på massa tunga kurser, jag hade antagligen redan då problem med gluten för jag kunde nästan inte äta och mådde därför sammantaget riktigt dåligt. Jag bröt helt enkelt ihop, rätt mycket som Bella i Twilight. Jag gick i skolan, kom hem och sov, åt kvällsmat och sov lite till. Pendlade mellan övergiven och hjälplös, arg och ledsen och tacksamt saknande. Överallt sa alla åt mig att jag inte skulle kräva något av honom, låta han ha sitt äventyr, inte höra av mig så mycket och så vidare. Hur jag mådde brydde sig inte så många om.

Någon vecka efter min student kom han hem. Det var lite jobbigt för oss att hitta tillbaka till varann och det tog lång tid innan vardagen fungerade riktigt som den skulle. Men med mycket kommunikation löser sig det mesta och nu har vi just faktiskt kommit så långt att vi har planerat att åka ifrån varann igen, båda två.

Första bilden efter att han kommit hem

Men så är det Kuheli. När jag hör det namnet återuppstår det svarta hålet i bröstkorgen, som smärtsamt äter upp glädje och positivitet. I flera år efter kunde jag inte stanna kvar i rummet när atlantseglingen började diskuteras. Det skulle alltid sluta med frågan, riktad till mig "men det måste ju varit jobbigt för dig" och mig sedan gråtandes i ett hörn någonstans. Det var konstigt och jobbigt. Jag kan alltid kontrollera mig. Jag tycker sällan att det är jobbigt att prata om saker. Bortsett från det här. Kuheli. Samma sak när deras webbsida legat framme när jag kommit till datorn (kolla in den förresten, många häftiga platser som besökts och vackra bilder!). Så lång tid efter, är det fortfarande verkligen jättejättejobbigt. Det är ologiskt och fullständigt känslobaserat, men ändå sant. Det är inget jag kan säga till mig att skärpa mig för som så mycket annat. Det bara har varit så.

Varför det här långa långa inlägget då? Jo, på lördag ska jag "träffa" båten för första gången. På riktigt. Jag ska vara där när den kommer till Lomma. Det kommer antagligen vara massa massa glädje från vänner och familj när de äntligen kommer tillbaka. Men jag, jag har ingen aning om hur jag kommer reagera. Förhoppningsvis blir det här ett avslut på min enkelriktade vendetta med denna stackars båt. Förhoppningsvis blir Atlantenseglingen bara ett äventyr att lägga till vår samling. Det är vad jag hoppas och det vore så himla skönt. Jag vill släppa det här nu, fokusera på annat. Men jag är verkligen, verkligen rädd.

07.02

Ny gipsskruv. Mattläggaren inte hemma än.

Update. Vi hann faktiskt skruva klart innan hen kom. Woho!

Byggare Bengtsson mitt i natten

När vi skämtade med mattläggarna om att sista skruvarna skulle komma i efter en "allnighter" strax före de dyker upp på måndag morgon tyckte vi det var skoj.

När vi 00.31 upptäcker att den burk vi trodde innehöll gipsskruv i själva verket innehöll spånskruv blev det helt plötsligt inte lika roligt. 

Men vi får ju i alla fall sova mellan 02.00 och 06.30 innan vi far ner till XL bygg i stan, racear hem och antagligen skruvar i sista skruven lagom till mattläggarn dyker upp i dörren. 

Ps. Så tokigt imponerad av min super-Sigfrid. 133 arbetstimmar på två veckor. Själv är jag så trött just nu att ögonen går i kors, och då har jag bara jobbat från 17 idag. Han började 07.30. Och jobbat i två veckor med endast halvdags paus. Super-Sigfrid som sagt! Puss på dig!

Mes-händerna får blåsor efter en dag med skruvdragarn

Så här hård ser jag ut när jag multitaskar slipning av taket med skruvande av gips

"Hur känns det?"

Det är arbetsvecka för nya förbundsstyrelsen. I morgon kommer det finnas nya faddrar, nya påbörjade utskott. Den här tiden efter kongressen har ändå genom framförallt faddrandet varit lite nedtrappning för mig. Det har inte märkt så mycket att allt inte är som förra året. Mejl har trillat in från Jobjörn, jag har fått frågor och försöker få ihop de nya avsnitten i aktionshandboken parallellt med alla sommarsysslor.

Men samtidigt finns insikten där. Det är lite ledsamt att se fina bilder från Tollare, med samarbetsövningar, Grönan-besök och skolidrottslekar. Det får mig att sakna de fina personerna i "min" styrelse, som jag redan har lite abstinens efter. Men samtidigt känns det bra. Jag har nya saker framför mig, jag har så mycket jag vill göra med min nya tid. Jag blir så glad varje gång jag ser en bild och tänker "Åh vad fantastiskt att den här personen sitter i UNF:s FS"!

Jag känner mig helt enkelt rätt tillfreds med situationen. Och det känns rätt skönt.

Något som däremot känns mer spännande och betydligt läskigare är att dagarna rusar snabbt mot skolstart. Jag ska dels försöka skriva två i slutet av augusti, men den 30:e är det datum som det pirrar lite extra i magen när jag tänker på. Då är det nämligen dags för nollning på TM.

Jag ska träffa alla nya klasskamrater igen. Det blir lek och skoj, men framförallt är det ju början på något helt nytt och jag vet fortfarande väldigt lite om vad jag har framför mig. Jag vill lära mig massor, lära känna många nya, fina människor, men samtidigt inte kompromissa med mig själv och tappa bort det jag tycker är viktigt på vägen. Jag vet ingenting nu om hur svårt eller lätt det kommer vara, vilket i sig är något jag är nervös över. Men jag vet ju hur många gånger det känts såhär och det har ju alltid gått bra.

Så såhär känns det just nu. Mest peppad och nervös inför det som komma skall. Bortsett från att klockan ringer tidigt i morgon då såklart. Det är tufft att vara hobbysnickare, men på andra sätt tacksamt okomplicerat.

Hantverkare Bengtssons lärdomar

Om en spacklar tak i ett löst linne kan det hända att en lite senare får vaxa de små fjunen på bröstkorgen med torkat spackel. Det gör ont. Om inte det verkar så trevligt föreslår hantverkare Bengtsson en varmare men lite mer täckande tröja.

Bara så ni vet. 

Mina nya fantastiska snickarbyxor!

Bloglovin

Jag har länge använt Bloglovin för att hålla koll på alla bloggar som jag vill läsa, och självklart går även jag att hitta där.

Följ min blogg med Bloglovin

Sommarlov

Det har ju varit rätt lugnt här på bloggen ett tag. Det beror på att jag har klassisk semesteraktigt sommarlov. Det innebär att jag antagligen jobbar fler timmar på dygnet än när jag går i skolan.

Jag och S är hos föräldrarna och hjälper till att göra snickarjobben i badrumsrenoveringen som pågår. Det är roligt att det äntligen är igång, mamma och pappa har ju pratat om det ungefär så länge som jag kan minnas. Men bortsett från att spika, såga, hämta virke och mäta försöker jag också få klart min sommarkurs, så att jag kan ge mig på omtentaplugget. Ovanpå det är jag ju den minst duktiga snickaren på bygget och får därför sköta mat och huset nu när lillebror inte är hemma och kan göra det.

I slutändan hinner jag bara hälften av vad jag tänkt för dagen och ligger 4+ dagar efter i min pluggplanering. Men så är det ju väldigt trevligt att plocka hallon, vattna i växthuset, läsa (mycket intressantare böcker än kurslitteraturen) i hängmattan eller göra chutney på alla tomater som vi inte hinner äta upp samtidigt som det känns som om jag inte gör annat än kör diskmaskin och lagar mat. Eftersom det t.o.m. är roligare att städa döda grenar ur vinbärsbuskarna kan ni ju gissa på en skala hur underhållande jag tycker att sommarkursen är. Och hur mycket lättare det är att prokrastinera i en villa än i en lägenhet.

Men, nu kan jag inte skjuta på det längre, fem A4 på fem timmar, det borde väl vara görbart?

En del saker är ju i alla fall bättre här i Alvesta än att jobba i Lund, bikinihäng på altanen är rätt bra för kreativiteten!

Mini-pavlovas med lemoncurd, grädde och jordgubbar

Jag ville utnyttja sommarens sista jordgubbar samtidigt som värmen fick mig att drömma mig tillbaka till Nya Zeeland, så bestämde mig helt enkelt för att göra två små pavlovas till mig och Sigfrid.

De blev perfekta! Marängen blev krispig utanpå och härligt seg inuti, lemon curden lagom syrlig mot jordgubbarna som är sådär härligt sensommarsöta.

Till två tårtor minskade jag receptet till ett ägg, men grundreceptet är såhär:
En tårta eller ca tio portions-bitar

4 äggvitor
½ krm salt
2½ dl strösocker
1 msk maizena
2 tsk vaniljsocker
1 tsk vitvinsvinäger

Sätt ugnen på 225 °C.

Vispa äggvitorna med saltet till hårt skum. Tillsätt sockret lite i taget under fortsatt vispning. Vispa tills smeten är hård och glansig. Vispa därefter i maizena, vaniljsocker och vinäger.

Om en stor tårta:
Rita en ca 20 cm i diameter stor cirkel på ett bakplåtspapper, en uppochner-vänd tallrik brukar vara bra.. Häll smeten på pappret och bred ut den i cirkeln utan att hantera den för mycket. Gör en liten fördjupning i mitten för fyllningen. Sätt in kakan i nedre delen av ugnen, sänk genast värmen till 125°C. Grädda i 1 1/2 timme. Vrid av värmen och låt marängen stå kvar tills ugnen svalnat.

Om små: Klicka ut smeten i småtårtor med den storlek du önskar. Försök göra en fördjupning i mitten (lättast med en blöt sked). Ställ in i varma ugnen, sänk temperaturen till 125 °C och låt stå i en timme innan du vrider av helt. Efter att jag stängde av ugnen lät jag dem stå inne i en timme till och väntan var belönande, då de verkligen blev perfekta!

 

När marängen svalnat är det bara att lägga en stor sked lemoncurd i varje fördjupning (självklart blir det mycket godare om du gör din lemon curd själv men idag var jag lat och köpte, brukar alltid finnas vid sylten i affärerna), fortsätt med några skedar vispad grädde och sedan skivade jordgubbar efter tycke och smak.

Sen är det bara att njuta!