Jag har skjutit på det här inlägget nästan två veckor, kanske för att det känns som att det inte blir riktigt på riktigt förrän jag erkänner det, dels för att jag har varit upptagen med beskedet jag fick under FS-helgen. Men nu är det dags. För snart två helger sen var jag på mitt sista FS-möte.
Det finns så mycket som jag skulle kunna skriva om. Det är så många små videoklipp och stillbilder jag önskade att jag kunde hämtat från mitt minne och dela med mig av för att ni skulle förstå vilka fantastiska människor det här är. Jag tänker inte skriva om hela helgen, det har Linda så fint gjort här och här, med massa fina bilder till.
Istället tänker jag på min morgonpromenad på måndagmorgonen, klockan 05.30, från nattåget hem till lägenheten. Det kändes som om världen stod stilla och skyltarna på stationen hjälpte kanske inte till att ändra det intrycket. Frukost på en banan och en nattågs-vattentetra.
Det var en fantastisk morgon. När jag lämnade Lund på fredagen var det fortfarande tidig vår men nu hade bok-träden slagit ut i sin fantastiska ljusgröna färg. Samtidigt var hela Lund dränkt i guld från morgonsolen. Inga bilder kan göra det rättvisa.
Luften var lätt att andas, där jag promenerade. Jag tror att jag lite gjorde upp med det då, att jag inte ger mig själv möjligheten att fortsätta med det här, och att hur tråkigt det än känns så är det är väldigt bra. Men kanske framförallt hann jag reflektera över vad de här två åren har betytt för mig. Vad alla dessa möten med människor, både sådana som jag kände förut och folk jag aldrig hade träffat annars, gett mig för nya perspektiv på livet och mig själv.
Jag går av på kongressen med nya vänner och en stärkt tilltro till mig själv och vad jag klarar. De bästa gåvorna jag kunde fått. Och jag kommer vara nöjd med mitt arbete. Det är klart att det alltid finns saker som jag önskar att jag hade hunnit, men jag är stolt över vad jag ändå har gjort och vad det har gett för resultat.
Och så gick solen upp över en ny dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar