Just nu sitter jag med lite småpanik här på sängen. Första dagen av sista mötet, det där jag sett fram emot men samtidigt velat hålla på långt, långt avstånd från mig själv. Jag har alltid haft svårt för avslut och avsked. Jag har lipat när jag låst dörren för sista gången till de lägenheter jag bott i, jag var ledsen i dagar när jag åkte till Nya Zeeland, jag har gråtit med nyfunna vänner sista dagen på läger, jag har svårt att slänga saker som jag känner någonting för eller påminner mig om någon trevlig sak, jag grät när förra förbundsstyrelsen avgick, jag deppade i månader när jag blev dumpad första gången. Ja, listan kan göras lång, men just det där med slut är inte riktigt mig grej.
Just nu känner jag mest för att omkandidera. Inte för att jag tror att det vore bra för mig eller UNF eller för att jag inte är klar, utan endast för att skjuta upp avskedet. Att inte behöva ta allt på en gång. För det är väl just det, det är så överväldigande att avsluta med både den här fantastiska gruppen och det här fantastiska uppdraget. Jag vet inte vilket som är jobbigast, jag vet att jag skulle bli lika fäst vid nästa styrelse och att det skulle vara precis likadant då som nu, men den logiken går inte riktigt in.
Som en mångfacetterad, superkonstig extrafamilj, lite så känns det. Någon som älskar långkalsonger, någon som väcker alla med sitt hemska alarm, någon som får en kick av att skriva dokument, någon som pratar mycket med armarna, någon som alltid glömmer tandkrämen. Alla udda, alla fantastiska.
Jag tycker att det är okej över att vara ledsen över det här, jag vet
att jag inte alls i samma utsträckning får hänga med personerna i FS, göra utvecklande och utmanande saker och lära mig massa spännande saker. Jag kommer behöva träna på att släppa taget. Jag får satsa på att samla in fina minnen, jag är tacksam för de jag har samlat här genom bloggen.
Jag är säker på två saker. Jag ska inte sitta i nästa FS och jag kommer gråta, många gånger, på kongressen. Men det är okej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar