Det där fyrverkeriet jag sköt igår

Kan ni se här:

Lite oskärpa, men vad fint det var! Jag såg ju ingenting av det själv eftersom jag var under och räknade smällar så jag visste när jag skulle tända nästa sak. Jag sköt allt utom den sista salvan i finalen, som Marcus tog för timingens skull (och vilken timing!) och han vaktade mig dessutom hela rundan runt så att det inte skulle bli några fel! Tack för hjälpen och stöttningen, nu är jag nog garanterat fast!

Och jag ler lika mycket idag som igår!

Så här ser det ut när vi förbereder!

Skjutlinjen

Instagram-veckan

Eftersom det är tenta på tisdag och fredag har jag inte tid att skriva så mycket. Tänkte därför att jag kunde sammanfatta veckan genom mitt instagramflöde!

I måndags var det dags att välja kurser att läsa utanför TM. Nu är det mitt eget race, jag väljer inriktning för vad jag ska göra i mitt yrkesliv! Spännande är väl det minsta som jag kan säga! 

Tentaplugg som sagt, här från i tisdags. Trött och lite småsjuk är det helt okej att krypa ner under en filt i soffan för inläsningen!

 Passade i tisdags också på att ta en promenad när pollensituationen var lite bättre efter ett ordentligt regn. Hittade fina blommor med vattendroppar på och blev glad.

 Tisdagskvällen ägnades åt förberedelser inför onsdagens stora grej, Pay It Forward med TM! Jag provgick lite i mina skor och var allmänt nervös och uppspelt!

 Så var den stora dagen här, när jag skulle träffa mina blivande klasskamrater och vänner. Under en actionfylld dag i Lund lärde vi känna varann lite bättre samtidigt som vi hjälpte stadsmissionen att samla in saker som de behövde. Självklart vann mitt lag!

På kvällen blev det sedan stor fest, vilket är anledningen till denna bild. Vi åt gott, skrattade massor och jag fick träffa två blivande gruppkamrater. Festen efter på Lophtet var riktigt riktigt bra, vilket ledde till att när jag väl vaknade på torsdagsförmiddagen var jag ordentligt baknykter. Onepiece, bara en toffla, för jag lyckades inte hitta den andra, vatten, frukt och många suckar, men mycket lycklig, spenderades dagen mest i soffan.

 På fredagen fick jag en trevlig hälsning från min läkare om att mina antikroppar mot gluten hade tagit sig ner till normala nivåer, vilket innebär att den glutenfria kosten fungerar för att göra mig frisk! Woho!

Så igår. Fantastisk dag. Väla köpcentrum hade någon stor happening och LundaPyrot skulle skjuta ett fyrverkeri som avslutning. Eric Saade skulle spela och precis efter hans extranummer skulle vi dra igång. Gigantisk publik! Det bestämdes att jag skulle tända det, manuellt, vilket innebär att jag går fram till varje pjäs och tänder den, precis som folk gör normalt sett. Inga elsystem med sladdar. Vad som inte är normalt är att våra pjäser är mycket större än vanliga, och jag skulle också tända stora bomber! Det innebar också att jag befann mig ungefär en meter från alla pjäser när de gick av. Här kan du se fyrverkeriet!

Jag tycker extremt synd om de som behövde vara i min närhet efteråt. Jag var sjukt adrenalinkickad och stod mest och studsade upp och ner, med ett gigantiskt leende. Blev inte bättre när jag blev ihälld massa socker och mat en timme senare. Men vad ska jag säga, inte varje dag jag har Eric Saade som förband ;)

Idag ska jag tentaplugga, så förhoppningsvis genereras inga bilder!

Tisdagstankar

Rätt precis efter att jag hade skrivit klart mitt blogginlägg i söndags ropades det ut i högtalarna att tåget inte skulle fortsätta efter Hässleholm och att vi skulle få åka bussar. Trots rätt lång försening blev det en trevlig stund då jag sprang på Björn Åhlin som också satt fast. Björn och jag träffades i Göteborg, då jag för första och sista gången var med i SVT:s Debatt. Björn skulle debattera Bamse (så Bamse-Björn är kanske ett lämpligt smeknamn?) och jag "censurering" av musik med drogliberala budskap. Det var skönt att umgås med någon som var på samma våglängd i den absurda situation som programmet är. Men i alla fall, jag hittade Eric och såg till att han överlevde, delade ut halsduk och mössa till Björn som inte hade någon jacka och sen var det rätt trevligt att hänga ihop till Lund.

Men idag är det tisdag. Det har varit två jobbiga pollendagar, men nu har det äntligen regnat lite. Bilderna nedan passade jag på att ta idag, när jag var ute på promenad. Jag har tentapluggat och förberett och peppat inför morgondagen. Det ska bli spännande att träffa nya klassen, samtidigt som jag alltid är lite orolig att träffa en ny grupp med personer jag ska göra ett första intryck på, som dessutom bör vara bra eftersom vi ska jobba ihop så länge och intensivt. Jag är nervös och taggad, men tänker att det kommer bli roligt! Men som sagt, fjärilar i magen! Wish me luck!

Utskottshelg

Jag vaknade nyss, någonstans mellan Nässjö och Alvesta, med stel nacke med ett stort leende. Jag är nämligen på väg hem från en fantastiskt helg på Tollare. Kloka UNF:are har gått igenom alla kongressdokument och skrivit kommentarer för att hjälpa kongressdeltagarna att få andra perspektiv på de frågor som lyfts.

Själv har jag mest hängt med trevliga människor och varit "till förfogande" att ställa frågor till. Ytterst behaglig helg och så himla fint att få spendera tid med några av mina finaste vänner i lugn och ro. Lite Eurovisionfinal blev det också samt mycket god mat, som det brukar vara på Tollare. Bortsett från lite sömnbrist är mina batterier laddade för tentaplugget som startar nu. 12 dagar till sommarlov! 

Tåg tåg tåg

Jahapp, tågresa till Stockholm igen då. I början av mitt FS-uppdrag kände jag mig så himla viktig, när jag kom till skolan med resväska och fick gå tidigare för att hinna till mitt tåg, likaså med märkpennan i högsta hugg och en stor hög handlingar. Eftersom alla andra söm jobbade på tåget såg så coola ut tänkte jag att det var så för mig med. 

Nu är det mest såhär:

Om jag inte har några handlingar att läsa har jag mest tråkigt. Jag känner igen nästan varje bit av sträckan, bläddrar i böcker tills jag blir åksjuk, sover, och så kommer jag fram trött, lite sliten och oftast lite bitter på grund av medpassagerare. 

Idag är det dock väldigt vackert att titta ut på vitsippefyllda hagar, blommande träd och vårkalla vatten. 

Så trots allt det negativa, kommer jag sakna det här. Att vara på väg till något spännande, eller att resa hem. Att känna mig lite annorlunda och cool och världsvan. 

Men vi får se, kongressen kanske har andra uppdrag åt mig?

Sista FS-mötet, en banan, en tetra vatten och en soluppgång

Jag har skjutit på det här inlägget nästan två veckor, kanske för att det känns som att det inte blir riktigt på riktigt förrän jag erkänner det, dels för att jag har varit upptagen med beskedet jag fick under FS-helgen. Men nu är det dags. För snart två helger sen var jag på mitt sista FS-möte.

Det finns så mycket som jag skulle kunna skriva om. Det är så många små videoklipp och stillbilder jag önskade att jag kunde hämtat från mitt minne och dela med mig av för att ni skulle förstå vilka fantastiska människor det här är. Jag tänker inte skriva om hela helgen, det har Linda så fint gjort här och här, med massa fina bilder till.

Istället tänker jag på min morgonpromenad på måndagmorgonen, klockan 05.30, från nattåget hem till lägenheten. Det kändes som om världen stod stilla och skyltarna på stationen hjälpte kanske inte till att ändra det intrycket. Frukost på en banan och en nattågs-vattentetra.

 

Det var en fantastisk morgon. När jag lämnade Lund på fredagen var det fortfarande tidig vår men nu hade bok-träden slagit ut i sin fantastiska ljusgröna färg. Samtidigt var hela Lund dränkt i guld från morgonsolen. Inga bilder kan göra det rättvisa.

Luften var lätt att andas, där jag promenerade. Jag tror att jag lite gjorde upp med det då, att jag inte ger mig själv möjligheten att fortsätta med det här, och att hur tråkigt det än känns så är det är väldigt bra. Men kanske framförallt hann jag reflektera över vad de här två åren har betytt för mig. Vad alla dessa möten med människor, både sådana som jag kände förut och folk jag aldrig hade träffat annars, gett mig för nya perspektiv på livet och mig själv.

Jag går av på kongressen med nya vänner och en stärkt tilltro till mig själv och vad jag klarar. De bästa gåvorna jag kunde fått. Och jag kommer vara nöjd med mitt arbete. Det är klart att det alltid finns saker som jag önskar att jag hade hunnit, men jag är stolt över vad jag ändå har gjort och vad det har gett för resultat.

Och så gick solen upp över en ny dag.

Stugan

Jag tog som sagt min tillflykt till stugan onsdag-lördag ihop med Sigfrid. Det var inte den första gången jag har gjort det. Dagen efter min student, när hela livet bara snurrade stack jag också dit "för att hitta mig själv". Nu med sista FS-helgen och TM-beskedet att hantera var det skönt att åka dit och släppa allt lite.

Men i alla fall, det har varit några fantastiska dagar och jag tänkte att jag skulle ge er lite smakprov på detta fantastiska ställe! Och det här är ett sånt tillfälle där bilder är så himla mycket mer än ord. Stugan byggdes egentligen för att säljas och var därför hypermodern (årtionde får ni gissa själva när ni tittat på bilderna) då.

1) Tapet, luckor och fantastiska knoppar i köket, 2) Den roligaste
heltäckningsmatta jag någonsin träffat, 3 & 4) tapet och dörrar i ett sovrum.

1) Halltapeten, 2 & 3) Badrum, inredningen är verkligen orange-gul,
det är inte fel på min vitbalans.

 

Utvändigt är det en trevlig plats med, sjön syns från tomten och uteplatsen har sol nästan alla timmar på dagen med vindskydd. Så frukost i bikini i maj, check.

Det var grönare i Lund som vi lämnade bakom oss, men solen fick både björkarna att bli mer gröna än kala och körsbärsträden att slå ut. Vi åt gott, jag vågade bada ända upp till knäna och jag fick några välbehövliga soltimmar. Sigfrid läste skönlitteratur och jag sov i solen eller pysslade med småsaker jag saknat. Fiberuppkopplingen gjorde arbete lätt, samtidigt som den dåliga mobiltäckningen gjorde det avslappnat.

Fotbad, som sedan blev knäbad i alla fall och grill-mästaren!

Vi har egen sandstrand, båt och fina blommor att titta på!

Några välbehövliga dagar semester helt enkelt! Nu är jag pigg, glad och taggad på några sista veckor i skolan!

Och just det! Kommer vilja spendera massa tid där i sommar och gillar verkligen att ha vänner på besök så känner ni redan nu att ni vill hälsa på här på den Smålands-Blekingska gränsen är det bara att säga till!

Okej. Nu ska jag berätta!

Förra torsdagen var jag på intervju för TM. Jag var nervös redan dagen innan, men gjorde allt för att boosta mitt självförtroende före och var väldigt nöjd efteråt. Jag fick reda på att beskedet skulle dröja en till två veckor och jag släppte helt enkelt det. Inget att oroa sig för på ett bra tag, tänkte jag.

Men så i lördags, mitt under den intensivaste motions-debatten fick jag helt plötsligt ett mejl

Jag läste och läste, men kunde inte förstå vad det stod. Jag kunde bara inte ta in det. Jag skickade telefonen till Linda A och inte förrän hon läste, sken upp och klappade om mig började jag förstå. Jag hade blivit antagen. Vald som en av de tjugo bland massa andra sökande. Jag kunde inte ta in det. Det blev en halvminuts paus i förhandlingarna och jag blev gratulerad av FS men sen fortsatte mötet i samma tempo.

Natten som kom drömde jag om hur det ringdes, mejlades, sms:ades och till och med skickades bud genom Sigfrid med ursäkter om att de hade skickat mejlet fel och att platsen inte var till mig, men när jag vaknade på morgonen fanns inga spår av sådant på telefonen, utan bara det här mejlet.

Ihop med det tajta schemat och sorgen över sista FS-mötet blev det dock för mycket att förstå. Jag hamnade in någon slags känslomässig paus. Men nu har det börjat sjunka in. Jag blev vald, på de meriter jag själv presterat, på den bild jag lyckades skapa av mig själv under intervjun och den bild jag presenterade av mig själv genom mitt personliga brev. Jag lyckades bli den de ville ha.

Jag har inte riktigt fattat det än, men bit för bit faller det på plats. Jag är nervös men taggad! Och det känns skönt att kunna fokusera på inte bara på vad jag inte ska göra till hösten, utan också vad jag faktiskt ska!

Så ja, åtta kulor glass och strössel ska du få Adrian!

Känslomässig överbelastning

Helgen var som ni antagligen vet något jag tänkte skulle bli smärtsamt och sorgligt, men ett superpositivt besked (kommer skriva om det om någon dag senare i veckan) gjorde att det blev någon slags emotionell överbelastning och sen i lördags har jag känt mig väldigt avstängd, någon form av skyddsmekanism gissar jag. Fast samtidigt kan jag känna en en stor virvel av kaos, som bubblar inne i mig som måste få komma ut om jag inte ska gå sönder. Jag mår alltså inte direkt dåligt, bara lite konstigt!

Ikväll åker jag till stugan. Jag hoppas att några dagars ledighet gör att det kanske släpper. Att jag kan få skratta och dansa över lördagens besked och gråta lite över att sista FS-mötet har varit och att det är mindre än femtio dagar till kongressen. Jag ska grilla marshmallows, äta gott och sova mycket. Om solen skiner hittar ni mig i solstolen. Kanske ta sommarens första dopp.  Ladda batterierna för de sista tjugo dagarna av skolan.

Att våga släppa taget

Just nu sitter jag med lite småpanik här på sängen. Första dagen av sista mötet, det där jag sett fram emot men samtidigt velat hålla på långt, långt avstånd från mig själv. Jag har alltid haft svårt för avslut och avsked. Jag har lipat när jag låst dörren för sista gången till de lägenheter jag bott i, jag var ledsen i dagar när jag åkte till Nya Zeeland, jag har gråtit med nyfunna vänner sista dagen på läger, jag har svårt att slänga saker som jag känner någonting för eller påminner mig om någon trevlig sak, jag grät när förra förbundsstyrelsen avgick, jag deppade i månader när jag blev dumpad första gången. Ja, listan kan göras lång, men just det där med slut är inte riktigt mig grej.

Just nu känner jag mest för att omkandidera. Inte för att jag tror att det vore bra för mig eller UNF eller för att jag inte är klar, utan endast för att skjuta upp avskedet. Att inte behöva ta allt på en gång. För det är väl just det, det är så överväldigande att avsluta med både den här fantastiska gruppen och det här fantastiska uppdraget. Jag vet inte vilket som är jobbigast, jag vet att jag skulle bli lika fäst vid nästa styrelse och att det skulle vara precis likadant då som nu, men den logiken går inte riktigt in.

Som en mångfacetterad, superkonstig extrafamilj, lite så känns det. Någon som älskar långkalsonger, någon som väcker alla med sitt hemska alarm, någon som får en kick av att skriva dokument, någon som pratar mycket med armarna, någon som alltid glömmer tandkrämen. Alla udda, alla fantastiska.

Jag tycker att det är okej över att vara ledsen över det här, jag vet att jag inte alls i samma utsträckning får hänga med personerna i FS, göra utvecklande och utmanande saker och lära mig massa spännande saker. Jag kommer behöva träna på att släppa taget. Jag får satsa på att samla in fina minnen, jag är tacksam för de jag har samlat här genom bloggen.

Jag är säker på två saker. Jag ska inte sitta i nästa FS och jag kommer gråta, många gånger, på kongressen. Men det är okej.