Jag har rätt länge tänkt skriva om min utveckling under de här två åren.
Vad som hänt med mig, vad som inte har hänt med mig. Det är svårare än jag trodde, men jag ska försöka ändå. Det finns en risk att det blir superinternt eller jätteytligt, men det är en början.
Det här är Lovisa för lite mer än två år sen. Jag kandiderade till UNF:s förbundsstyrelse och var ungefär nervösast i världen, även om jag inte ville att någon skulle se det (bild lånad av världens bästa Pää!)
Det här är jag nu, eller ja, för några veckor sen, men ni förstår
Till det yttre kanske inte så stor skillnad. Lite längre hår, men annars samma person. Eller? Jag ser en massa skillnader, men så är jag kanske partisk med.
För två år sen var jag på väg att kasta mig ut i mitt stora äventyr. Inte mitt första, kanske inte mitt sammanfattningsvis största, men kanske mest intensiva. För lite mer än två år sen blev jag invald i förbundsstyrelsen. Det parallellt med studier, relation och annat som jag inte då visste om skulle ta mig till ställen i mig själv jag inte visste om, få mig att göra saker jag aldrig trodde jag skulle göra och lära känna och uppskatta personer jag inte kände, kände lite eller till och med ogillade. Sist men inte minst skulle jag lära mig att uppskatta mig själv.
Jag har fått lära mig mycket om mig själv. Att jag verkligen kan prestera när jag måste. Mindre charmiga sidor av mig själv när jag känner mig utanför eller stressad eller ouppskattad. Att jag i väldigt stor utsträckning kan lita på min magkänsla när jag inte kan tänka mig till vad jag ska göra. Att jag i väldigt många situationer vet mycket mer än jag tror. Att bästa sättet att lära mig nya saker är att göra sånt jag inte kan (åh, så självklart, men ack så svårt). Att det i många fall är bättre att lära sig att göra nya saker än att bara göra sånt jag redan kan bra. Att det finns så många att falla tillbaka på när jag inte lyckas, orkar eller kan och att det är okej att göra det. Det gör mig inte sämst, snarare mycket bättre.
Listan kan göras oändlig. Jag har varit ansvarig för gigantiska grejer, för småsaker som känts stora, stora saker som känts små. Och jag har lärt mig så mycket.
En annan sak jag känner stor ödmjukhet för är de tio personer jag lärt känna lite extra genom uppdraget. De där som gjorde det så outhärdligt att sluta med det här. De där jag har varit arg och ledsen på, som accepterat mig, som uppskattat mig, som med oändligt tålamod lärt mig och stöttat mig. De jag gråtit och skrattat med. Lekt, tävlat, grälat, kramats, diskuterat. Som jag var lite rädd för i början men nu älskar som en extrafamilj. Det är tomt utan er, redan nu.
Många frågar mig om mitt bästa minne från kongressen i Borås och jag vet precis vilket. Det är när jag och Karin och Mårten efter avtackningen gick utanför förhandlingssalen och bröt ihop. Det kanske låter konstigt, men det är svårt att förklara känslan när ett halvårs väntan, sorg och tvekan bara rann ur mig och byttes mot kärlek och tacksamhet över vad jag fått vara med om.
Jag är mycket mer precis samma person som för två år sen än jag trodde, men jag förstår mig själv på ett så mycket djupare sätt. Så mitt råd till alla som "ska hitta sig själva". Skaffa ett utmanande förtroendeuppdrag. Det klår alla Nya Zeelands-resor i världen.
Jag har så himla mycket känslor kring det här och jag har bara skrapat på ytan, men jag behövde det.
Tack för den fantastiska resan i mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar