Men två stora saker tänker jag skriva om själv. Det första hände sent i går kväll.
Jag har ju skrivit en del om hur det här fantastiska uppdraget har utmanat och utvecklat mig. Igår gjorde jag något som jag aldrig trodde att jag skulle våga. Jag var rolig, på scen, planerat, för över 300 pers (klicka på länken för att titta). Det var alltså den återkommande FS-showen som alla avgående förbundsstyrelser sätter upp. Vårt tema var roast. Jag vågade, blev lagom nervös, fick folk att skratta mer än en gång och fick som vanligt när jag gör saker som jag egentligen inte vågar en fantastisk kick. Häftig grej! Varje roast avslutades med fina ord och tårarna var nära många gånger.
Det andra, är nästa utmaning. Nomineringsstoppet passerade klockan 9 idag. Så nu kan jag inte ångra mig. Jag kan inte ställa mig upp och skrika att jag vill vill vill sitta i FS. Mitt nästa stora framträdande är avtackningen. Den hemska. Definitiva. Slutet.
Hela kvällen har folk frågat hur det känns. Varje gång frågan har kommit har jag fått vända mig om för att inte börja gråta. Jag vet att kombon med att varasmåsjuk och jättetrött inte hjälper ytterligare, men det är verkligen länge sen jag har haft sån sorg i mig för något. Det finns liksom ingenting som tröstar heller. Vi kommer inte längre att vara förbundsstyrelsen. Vi kommer inte ses varannan månad, skratta, gråta, diskutera, brottas och utvecklas ihop. Och det känns så himla jobbigt.
Jag önskar såklart nya styrelsen stort lycka till med sitt arbete, men jag vet var mina tankar och känslor kommer vara i morgon. Det kommer vara sorgligt men vackert, och jag överdrev inte när jag på roasten sa att den här gruppen för alltid kommer ha en egen plats i mitt hjärta.
Jag kommer behöva många kramar i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar