Sju år

En stjärnklar ljummen sommarnatt för sju år sedan, mycket lik denna, började vår resa. Tack. 

http://open.spotify.com/track/54nfj2iYs3zl7zGhAtEybR

Första gången med egen bloggdesign

Jag har alltså, för första gången i mitt liv, lyckats pussla ihop en egen bloggdesign med header och allt (eller rättare sagt fyra, så var inte förvånad om jag hunnit ångra mig och byta mellan varven). På köpet fick jag lära mig lite om PS, som dock är rätt svårhanterat som nybörjare. Jag är helt klart imponerad av mig själv, men nu när jag vet hur det fungerar får vi se hur länge jag håller kvar vid den här!

Hoppas att ni tycker att den är mysig sålänge!

De två första. Kom rätt snart fram till att jag inte klarade av att hantera bilder i Photoshop tillräckligt bra.

Annan färg och annan maskros. Hittade dock aldrig någon bakgrundsfärg att ha på bloggen som passade bra.

Diskretare header med mycket färggrann bakgrund är det jag har nu!

Vad jag vill göra mer!

Jag har funderat mycket på vad jag har saknat och försakat under tiden jag varit upptagen med skola och FS, och en sådan sak är musiken. Så därför kändes det extra fint att hamna på ett litet altanspel hemma hos Ingela igår!

Lite mörk bild, men det är fyra fioler på rad under fikapausen

Lite klassisk allsång är såklart ofrånkomligt!

 Jag tänker så ofta att jag inte kan några låtar och att jag inte är speciellt duktig på att spela. Jag funderade till och med ett tag på om jag vågade åka dit, men jag är så himla glad att jag gjorde det! Vi spelade massor, gamla låtar blandades med nya och jag cyklade inte hem förrän det grydde.

Klockan fyra en alldeles ljuvligt varm sommarnatt i Lund

Så nu funderar jag bara på hur jag ska förvalta den här känslan. Korrö är ju givet, men sen? Linköpingsfestivalen får det nog bli i höst, men under tiden? Kanske ska försöka komma iväg och hälsa på Lustspel?

Instagrammånaden del 2

Som jag skrev glömde jag ju det här! Eller ja, hade lite mycket annat. Så här kommer andra delen av min instagrammånad!

Kom till Almedalen och drack min första Almedalsdrink! Så god!

Träffade Erik som jag twittrat med något år! Spännande!

Bild på vår bild på instagramväggen! Meta!

Kom hem till Alvesta och fick öppna mina presenter! Albumet var fantastiskt och den här gör mig så stolt!

Mormor och morfar följde med till Lund för att titta på lägenheten och åka rutschkana.

Var ute och sprang och kände mig stark!

Att få dö-tid i centrala Lund är inte så jobbigt! Park och bra bok dödade lätt en timme!

Hittade den sötaste bilen jag vet, Mini Coopern som är gul och heter TUT <3

 Åkte till Öland och hamnade i en tangokväll! Mysigt! Vill dansa mer!

Plockade nästan två liter smultron på Alvaret och fick en fin pratstund på köpet!

Njöt av utsikten när jag var ute och sprang längs kustvägen.

Utsikten lite längre norrut. Inga stora fel på den heller!

Kände mig lugn och trygg och så småningom proppmätt vid ett besök på en lokal restaurang.

 Åt fantastisk havtornsglass med hasselnötter rostade i smör och socker.

Lämnade det lilla huset på Öland som jag känner så mycket för för den här gången.

Kom hem till en ledsen avokado-planta.

 Och en fin present till mig själv i brevlådan!

Tittade på de sista avsnitten av Girls första säsong med Gustav!

Lyxade med vacker mat som smakade lika gott som den var vacker!

Instagrammånaden? Del 1

Eh. Glömde det här. I en månad typ. Så vi kör det i två delar.

Kom hem till Alvesta och plockade en fin bukett i trädgården

Mamma och pappa bor uppe på åsen. Det ger alltid fina solnedgångar!

Jag och lillebror drog till stugan i hans lilla gula bil. I viken var det tokigt varmt! 

Min älskade lilla Spinny blev sjuk så vi lämnade stugan och hjälpte honom till veterinären. Allt gick dock bra och han är på benen igen.

Hittade bilder på mig när jag var liten, blond och lockig. Och ledsen. Här två år gammal.

Firade midsommar och åt mina första jordgubbar! Mums!

Det blev en krans i år igen!

 Fick erbjudande om att flytta in.

Jag tackade nej.

Letade upp min Koru för att trösta mig inför veckan som skulle komma.

 

 Försökte tagga igång med ett hemligt förråd Festaloz.

Skulle upp tidigt och ville inte försova mig!

Kom fram till Borås!

"Sista måltiden" för FS, mina fina fina vänner <3

Incheckningen taggade igång. Och tur var väl det, för det var ett tufft arbete när det kom igång! Men många kända ansikten och kramar!

Jag och Jobjörn hittade Wendelsbergs fotoautomat!

Looptroop Rockers spelade för kongressen!

Fortsättning följer....

Lovisa idag, Lovisa för två år sen

Jag har rätt länge tänkt skriva om min utveckling under de här två åren. Vad som hänt med mig, vad som inte har hänt med mig. Det är svårare än jag trodde, men jag ska försöka ändå. Det finns en risk att det blir superinternt eller jätteytligt, men det är en början.

 Det här är Lovisa för lite mer än två år sen. Jag kandiderade till UNF:s förbundsstyrelse och var ungefär nervösast i världen, även om jag inte ville att någon skulle se det (bild lånad av världens bästa Pää!)

Det här är jag nu, eller ja, för några veckor sen, men ni förstår 

Till det yttre kanske inte så stor skillnad. Lite längre hår, men annars samma person. Eller? Jag ser en massa skillnader, men så är jag kanske partisk med.

 För två år sen var jag på väg att kasta mig ut i mitt stora äventyr. Inte mitt första, kanske inte mitt sammanfattningsvis största, men kanske mest intensiva. För lite mer än två år sen blev jag invald i förbundsstyrelsen. Det parallellt med studier, relation och annat som jag inte då visste om skulle ta mig till ställen i mig själv jag inte visste om, få mig att göra saker jag aldrig trodde jag skulle göra och lära känna och uppskatta personer jag inte kände, kände lite eller till och med ogillade. Sist men inte minst skulle jag lära mig att uppskatta mig själv.

Jag har fått lära mig mycket om mig själv. Att jag verkligen kan prestera när jag måste. Mindre charmiga sidor av mig själv när jag känner mig utanför eller stressad eller ouppskattad. Att jag i väldigt stor utsträckning kan lita på min magkänsla när jag inte kan tänka mig till vad jag ska göra. Att jag i väldigt många situationer vet mycket mer än jag tror. Att bästa sättet att lära mig nya saker är att göra sånt jag inte kan (åh, så självklart, men ack så svårt). Att det i många fall är bättre att lära sig att göra nya saker än att bara göra sånt jag redan kan bra. Att det finns så många att falla tillbaka på när jag inte lyckas, orkar eller kan och att det är okej att göra det. Det gör mig inte sämst, snarare mycket bättre. 

Listan kan göras oändlig. Jag har varit ansvarig för gigantiska grejer, för småsaker som känts stora, stora saker som känts små. Och jag har lärt mig så mycket. 

En annan sak jag känner stor ödmjukhet för är de tio personer jag lärt känna lite extra genom uppdraget. De där som gjorde det så outhärdligt att sluta med det här. De där jag har varit arg och ledsen på, som accepterat mig, som uppskattat mig, som med oändligt tålamod lärt mig och stöttat mig. De jag gråtit och skrattat med. Lekt, tävlat, grälat, kramats, diskuterat. Som jag var lite rädd för i början men nu älskar som en extrafamilj. Det är tomt utan er, redan nu.

Många frågar mig om mitt bästa minne från kongressen i Borås och jag vet precis vilket. Det är när jag och Karin och Mårten efter avtackningen gick utanför förhandlingssalen och bröt ihop. Det kanske låter konstigt, men det är svårt att förklara känslan när ett halvårs väntan, sorg och tvekan bara rann ur mig och byttes mot kärlek och tacksamhet över vad jag fått vara med om.

Jag är mycket mer precis samma person som för två år sen än jag trodde, men jag förstår mig själv på ett så mycket djupare sätt. Så mitt råd till alla som "ska hitta sig själva". Skaffa ett utmanande förtroendeuppdrag. Det klår alla Nya Zeelands-resor i världen.

Jag har så himla mycket känslor kring det här och jag har bara skrapat på ytan, men jag behövde det.

Tack för den fantastiska resan i mig själv.

Kongress

Det har varit några otroligt intensiva dagar. Jag har inte haft tid att blogga, men Linda E har bloggat om tisdagen, onsdagen och torsdagen precis som Linda A har gjort här, här och här.

Men två stora saker tänker jag skriva om själv. Det första hände sent i går kväll.

Jag har ju skrivit en del om hur det här fantastiska uppdraget har utmanat och utvecklat mig. Igår gjorde jag något som jag aldrig trodde att jag skulle våga. Jag var rolig, på scen, planerat, för över 300 pers (klicka på länken för att titta). Det var alltså den återkommande FS-showen som alla avgående förbundsstyrelser sätter upp. Vårt tema var roast. Jag vågade, blev lagom nervös, fick folk att skratta mer än en gång och fick som vanligt när jag gör saker som jag egentligen inte vågar en fantastisk kick. Häftig grej! Varje roast avslutades med fina ord och tårarna var nära många gånger.

Det andra, är nästa utmaning. Nomineringsstoppet passerade klockan 9 idag. Så nu kan jag inte ångra mig. Jag kan inte ställa mig upp och skrika att jag vill vill vill sitta i FS. Mitt nästa stora framträdande är avtackningen. Den hemska. Definitiva. Slutet. 

Hela kvällen har folk frågat hur det känns. Varje gång frågan har kommit har jag fått vända mig om för att inte börja gråta. Jag vet att kombon med att varasmåsjuk och jättetrött inte hjälper ytterligare, men det är verkligen länge sen jag har haft sån sorg i mig för något. Det finns liksom ingenting som tröstar heller. Vi kommer inte längre att vara förbundsstyrelsen. Vi kommer inte ses varannan månad, skratta, gråta, diskutera, brottas och utvecklas ihop. Och det känns så himla jobbigt. 

Jag önskar såklart nya styrelsen stort lycka till med sitt arbete, men jag vet var mina tankar och känslor kommer vara i morgon. Det kommer vara sorgligt men vackert, och jag överdrev inte när jag på roasten sa att den här gruppen för alltid kommer ha en egen plats i mitt hjärta. 

Jag kommer behöva många kramar i morgon.