Ett dygn kvar

Nu är det mindre än ett dygn kvar tills Sigfrid landar på Kastrup. Dagen jag väntat på sen januari.

Det är en lite konstig känsla. Det är så svårt att förstå att det redan är maj, för allt har gått så mycket snabbare än jag kunde föreställa mig! Jag är jätteglad och förväntansfull, samtidigt är jag så nervös! Vi har ju inte setts sedan januari! Vad har hänt honom, vad har hänt mig, hur har vi utvecklats? Jag tror att det kommer bli väldigt tydligt när vi möts igen i vardagen. Också lite nervositet baserat på den enda erfarenheten jag har av sådana här situationer sedan innan, sist vi var ifrån varann såhär var det ju inte under så bra förhållanden.

Men mest förväntan. Jag tror knappt att jag själv förstår hur jag förmår att sakna en människa så mycket som jag har saknat honom den här våren.

Trots det skulle jag ha gjort om det, om jag hade fått möjligheten att nu spola tillbaka tiden till januari. Resan med mig själv som jag har fått vara med om den här våren har varit fantastisk. Det har varit en stor möjlighet att få lära känna mig själv i möjliga och omöjliga situationer. Att ta hand om mig själv. Att upptäcka hur jag vill leva om bara jag får bestämma. Jag har gjort saker jag saknat, upptäckt nya som jag gillar och slutat göra annat som jag inte vill.

Jag har njutit av löprundor och styrketräning och upplevt hur min kropp och mitt sinne blivit starkare. Jag har låtit solen värma mitt ansikte och tankarna vandra vart de vill. Jag har druckit te med vänner vid alla tider på dygnet. Jag har dansat hela nätter och låtit min kropp fyllas av rytmen, ljudet och ljuset. Spontanåkt på resor, stannat uppe hela nätter för att jag har känt mer för det än att gå och sova. 

Mitt självförtroende har vuxit, min tilltro på att jag kan klara mig själv likaså. Istället för att, som jag trodde från början, det skulle bli en vår att överleva har jag istället verkligen levt. Det har på många sätt varit en fruktansvärt jobbig vår, men också en otroligt givande och härlig sådan.

Och jag är tacksam nu. Så tacksam. Den här våren har gjort mig till en bättre Lovisa, det är jag säker på. Precis som jag nu är säker på att jag är väldigt färdig med att vara själv.

Nu får det bli i morgon!