Sigfrid

Viewer discretion: Om du är en sån som isolerade dig på alla hjärtans dag skulle jag rekommendera dig att stänga ner det här inlägget på en gång.

--

Idag är det en speciell dag. Nej, jag pratar inte om OS, utan idag fyller Sigfrid år. Sigfrid, min fästman, sambo på distans och partner. Som är den andra halvan i "vi" sen 2762 dagar tillbaka. Det är snart sju år och sju månader. Men det är över nio år sen vi först träffades.

Jag var en mycket liten 15-åring. Trasig och tyngd av allt en femtonåring slåss med. Vi bokade tid, via dyra sms, till när vi skulle vara uppkopplade på msn via uppringda modem. Han köpte en webbkamera för att vi skulle kunna ses och tog mig med uppmuntrande kommentarer och stöd genom berg- och dalbanan som var mitt tonårsliv. Vi dansade och pratade hela nätterna när vi sågs på läger. I juni 2006 kom han och hälsade på efter skolavslutningen, vi satt uppe tills det ljusnade och morgonfåglarna började kvittra och jag tror att jag insåg där och då att jag var tveklöst, oåterkalleligt genomkär i personen som satt där i andra änden av sängen.

Jag försökte inte låtsas om det när vi träffades på Korrö en månad senare. Killar var inget för mig, jag skulle klara mig själv, vara ifred, förstå vem jag var. Tre dagar senare var det kört. Glittrande ögon med skrattrynkor, långt solblekt hår och varma armar så nära mig och stjärnhimlen som skrek åt mig att jag var en idiot om jag försökte intala mig att det inte var såhär det skulle vara. Den natten blev början på något fantastiskt.

Nu har som sagt 2762 dagar passerat. Kärlek som känns som att den är för stor för kroppen, skratt, tårar när söndagståget tog oss från varann, på senare år en vardag, som i början var tuff men nu är en chans att få hålla om och se varann varje dag. Det är omöjligt att säga var jag skulle vara idag om vi inte hade varit tillsammans. Vad jag hade gjort utan alla sena samtal på nätterna, alla utmaningar vi har gett varann, all kärlek, allt tålamod. Utan världsresor, seglebåtsstunder, timmarna i bil och på tåg. Utan de där havsgröna ögonen med skrattrynkorna runt, det nu inte lika långa håret men de alltid lika varma och öppna armarna. Jag kan inte se det.

Jag vill om jag får fortsätta, vara "vi" ihop med dig. Jag vill få vara med och se dig fortsätta växa och utvecklas, jag vill bidra till det. Jag vill vara förälder ihop med dig, dels för jag tror att våra barn skulle bli de vackraste i världen, men också för att få gå och längta efter min halva av föräldraledigheten och få möjligheten att ge våra barn alla möjligheter, istället för hälften.

Det är med dig jag kan se mig vandra över gräset på Korrö, i en solgul klänning (ja du vet ju hur jag är) och vi båda med blomsterkrans i håret. Våra familjer samlade, intet öga torrt när vi lovar det vi varje dag känner. Det är med dig som jag tror att grå och trött vardag kan få färg och innehålla en precis lagom mängd kärlek, humor och te.

Allt det här för att jag träffat en person så vacker på både in- och utsida. Som stöttar, lyfter, provocerar, brinner, skrattar, funderar, optimerar. Som är som varma sommarnätter, fjärilar i magen, att vakna till en solig sommardag efter en lång sovmorgon, varm choklad med grädde och marshmallows, dimma på ån, första gången solen värmer efter vinter. Som är synergi-effekten personifierad.

Sigfrid. Idag är det din dag. Jag önskar att jag fick vara där och väcka dig med en varm kram. Men jag kan inte det, så jag önskar att dina vänner tar väl hand om dig och att dagen blir lika fin som du.

Jag älskar dig.

Lovisa