One week down

Någon gång i natt var det en vecka sedan jag tog stegen bort från Sigfrid, som kändes så plågsamma, där det var som att kämpa mot en magnet vars motpol satt någonstans i bröstet på mig och där kraften kändes starkare än vad revbenen skulle klara att hålla emot. Det har gått förvånansvärt bra, trots allt.

Jag har i princip aldrig upplevt jetlag, men när jag kom hem fick jag igen för alla gånger jag sluppit. Död hela dagen, men sen ändå klarvaken 3 på natten. Nu har det dock släppt och det är svårt att förklara hur skönt det är med sovmorgon när det nattliga snittet legat strax under 4 timmar per natt i en veckas tid. Trots detta har veckan varit intensiv och jag i den. Uppstartsveckan brukar vara relativt lugn, den här påminde lite om en tentavecka, men oj vad mycket som har producerats!

Jag är så tacksam att lillebror bor här och har handlat, lagat mat och fixat för att avlasta mig. Också skönt att komma hem och inte vara helt själv hela tiden.

Jag är också tacksam över hur okej det känns den här gången. Ja, det är såklart tråkigt att vi inte är med varann, men det känns på ett helt annat sätt än vad det gjorde med seglingen. Den här gången pratade vi om det. Den här gången känner jag mig inte lämnad. Den här gången finns det massa fina minnen att leva på många dagar.

Två saker tror jag är lite viktigare än andra. Det ena är att vi kan kommunicera. Turligt nog är det lätt att få tag i varann, både via sms, samtal och videosamtal och det har redan nu blivit timmar vi pratat. Det andra är att det finns ett datum, eller snart i alla fall. Något att räkna ner till, längta efter och vänta på. Det gör enorm skillnad.

Så generellt sett går det bra. Nätterna är dock svårast, framför allt nu när jag legat vaken av jetlagen. Det är när jag är trött och ligger i min säng, som jag knappt lyckas fylla till hälften om jag anstränger mig, som det känns ensammast. Men jag tror att det är bra att få längta. Och längtar, det gör jag!