Om två veckor är jag bortvald.
Alltså inte bortvald som i aktivt "vi vill inte ha dig", men det går ju inte att komma ifrån att när en ny styrelse väljs så har genom ett val "min" styrelse valts bort från sin post. För skulle det inte bli något val är det ju fortfarande vi. Sålänge.
Jag gläds med dem som förväntansfulla skriver om sin väntan på samma val som jag lite fruktar. Men samtidigt gnager det i mig att det kommer vara min grupps död, som (ytterst odramatiska) Lina brukar säga.
Folk säger "men du skulle ju kunna omkandidera om du nu kommer sakna det så mycket?"! En sak är säker. Det skulle inte bli samma sak med en ny styrelse. Det skulle antagligen vara fantastiskt och minst lika bra, fast på andra sätt. Och det skulle inte vara samma sak.
Den här första gången var som första kärleken, eller första gången jag åker en berg- och dalbana, eller att hoppa ur ett flygplan. Att inte veta vad som väntar och att handlöst kasta sig ut i upptäcktsresan och utmanandet av mig själv.
Varför känns det så jobbigt? Varför det är så svårt att släppa taget? För att det har varit så roligt? För att det har utvecklat mig långt bortom vad jag ens kunde drömma om? För att den här gruppen är som en stor liten extra, ytterst konstig familj? För alla platser jag sett och alla människor jag träffat? Jag vet inte. Men jag vet att det kommer göra ont och vara vackert nästa vecka. Och att jag kommer gråta, men det är okej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar