lördag 3 november 2012

Jag har något viktigt att berätta

Du kanske rycker på axlarna. Men det här var ett riktigt jobbigt beslut för mig. Riktigt riktigt jobbigt. Och jag vill berätta.

Jag ska inte omkandidera till förbundsstyrelsen vid nästa kongress.

Varför?
För att ett skrikigt barn alltid hamnar på andra sidan väggen när jag väljer tyst kupé.
För att jag aldrig förstår något när folk pratar om nya filmer.
För att personalen på Burger King utanför Lunds station känner igen mig.

Nej, ärligt talat så handlar det först och främst inte om det.

I början av hösten sa en mycket klok person till mig att det är okej att känna efter. Att det är helt okej, och rent av korkat att inte, prioritera sig själv. Jag viftade bort det som vanligt, men när jag senare på kvällen låg och inte kunde sova snurrade tankarna. Hur mår jag egentligen?

Jag bröt ihop och grät i tre dagar. Jag mådde inte så bra, men jag tryckte alltid bort det, jag hann ju ändå inte vara sjuk eller må dåligt eller vara lågpresterande, så det var ju bara att strunta i, men nu gjorde jag det inte. Och det var läskigt men skönt. Jag konstaterade att en civilingenjörsutbildning och ett förtroendeuppdrag egentligen kanske var lite mer än jag hann. Jag upplevde inte att jag presterade vad jag ville på något av ställena, samtidigt som jag måste vara astråkig att leva/vara vän med. Sigfrid såg mig ju bara stressad i veckorna och jag hade inte träffat några av mina bästa vänner sen mars.

Jag kände hur sliten och ledsen jag var. Och jag konstaterade att jag inte kunde fortsätta med det i minst tre år till. Jag, som för ett år sen såg mina första två år som förberedelse för att kandidera som ordförande, skulle helt plötsligt inte ens sitta kvar. Det känns så tråkigt, för jag vet att jag har mer att ge och jag VILL det också. Jag slutar inte för att det var tråkigt eller inte så roligt, utan för att det var för mycket för mig.

Att vara borta varje helg, stressa från skolan varje fredag, plocka en påse på Burger King, sitta i snitt 4,5 på ett tåg, full helg utan sovmorgon, sen 4,5 timme hem, packa skolväskan (med dåligt samvete över hur lite jag hunnit plugga under helgen) och sen sova är destruktivt för mig. Att inte få vara hemma och pyssla, ligga i soffan och titta på film, åka och hälsa på mina vänner och framförallt, inte träffa min familj för att det antingen är UNF eller tentor är mer än jag klarar.

Jag älskar FS-mötena, jag älskar de fina personer som jag har fått äran att träffa genom uppdraget, jag älskar faddrandet, jag älskar utskottsarbetet. Men jag älskade inte mig själv. Och där tror jag att jag måste börja om.

Några veckor senare träffade jag en annan god vän. Vi pratade om att jag när går av i Borås kommer ha lagt 2500 ideella timmar på UNF på två år. Att det inte är så dåligt. Att det rent av är något att vara riktigt stolt över. Och helt plötsligt kände jag mig inte dålig för att jag inte skulle fortsätta, utan glad och stolt över vad jag gett till UNF.

Jag ska göra det här sista året med glädje och känsla. Jag ska göra det fram till kongressen. Och jag ska göra det så jävla bra. Så ni saknar mig ordentligt sen!

Sen ska jag börja om, med mig själv först.

3 kommentarer:

  1. Rätt tänkt. Jag har dessutom en känsla av att UNF på ett annat sätt än övriga förbund förutsätter att FS-ledamöterna skall leva med UNF i helg och söcken på ett sätt som inte går att få ihop riktigt med andra saker som är viktiga i livet. Det hör ihop med ungdom, förmågan att brinna så starkt att man går in 100% för det man gör, och är inte alls fel i sig. Men det är att begära väldigt mycket. Så all heder åt alla engagerade och duktiga unga människor, oavsett hur många år man kan ge till FS. /Satt en period i UNF:s FS och avgick pga väntat barn. Helt rätt beslut. För mig, vill säga! Alla är olika.

    SvaraRadera
  2. Åh vad jag känner igen mig i det du skriver! Det är verkligen en hårfin balans mellan att brinna och bränna ut sig. Det är häftigt och roligt att lägga så mycket energi på UNF, men det är också lätt att det går ut över resten av livet. Det är nog ett antal tentor som sumpats och förhållanden som kraschat i förbundsstyrelsearbetets namn. Klokt av dig att du känner efter vad som känns rätt för dig, och har modet att följa den känslan. Heja! Kram!

    SvaraRadera
  3. Tack ni båda! Som någon så klokt uttryckte det på facebook:
    "Jag kommer att tänka på såna där säkerhetsgenomgångar på flygplan. De säger ju alltid att om de där syrgasmaskerna kommer ner ska man sätta på sin egen innan man hjälper någon annan. Om man svimmar av syrebrist är man ju inte till mycket hjälp.

    På samma sätt här: Att köra slut på dig själv vore varken bra för dig eller UNF."

    Det var väl när jag insåg det som jag kände att det var rätt beslut. När jag väl hade bestämt mig kände jag mig bara lättad och taggad.

    SvaraRadera